måndag 20 oktober 2014

Från vabbland intet nytt, alltså fortfarande tv, bråk och gråt. Men de verkar faktiskt friskare även om de inte äter. Ögonen rinner inte längre och båda somnade synkront. Det är sådant jag kan bli religiös av. Nu vaknade de. Fan. Hej!

lördag 18 oktober 2014

Sjuk, sjukare, sjukast

Jag hade feber och var extremt illamående igår, och låg i sängen hela dagen, började skaka av att gå upp. Barnens far (bf) åkte till närakuten med barnen och var där i över tre timmar. De har öroninflammation och Ilon har dessutom ögoninflammation, och hosta. Penicillin i 5 dagar. Bf är förkyld och jag upptäckte att kaninens ögon har börjat rinna igen. Det saknas bara att katterna också blir sjuka nu! 

onsdag 15 oktober 2014

Hjärtat då

Idag har min lilla genIlon sagt "vill inte ha den". Hjälpverb, objektspronomen och negation. Språklärarmamman blir varm inombords. 

tisdag 14 oktober 2014

Hotell

Jag tycker att det är så extremt mysigt att bo på hotell. Detta hotell är inte vidare lyxigt och frukostbuffén som många tilltalas av är rätt köttig så jag kan knappt äta nåt men jag älskar att vara i hotellrummet! Jag älskar också att sova på sjukhus, eller bara att sova över hos någon samt att någon sover över hos mig. Oklart varför. Kanske för att jag älskar att sova? Ska göra det snart. Bara fluffa lite med täcket först. 

torsdag 9 oktober 2014

Typ en komplimang?

Glömde ju nästan säga det viktigaste om igår – min dressyrlärare frågade om jag inte ville komma och rida ut med henne någon gång, på hennes hästar. Då kan jag inte vara världens sämsta ryttarinna. (Hon dömer i allsvenskan tydligen.)

onsdag 8 oktober 2014

Häst=bäst

Idag red jag lektion på Wilda och det gick så himla bra! Är helt glad.

Det började dock med att hon bland annat stod och sprattlade med ett framben på gången, och när vi kom ut var hon jättebufflig och höll på att gå över mig. Då fick jag nog och slog till henne på bogen. Satan vad sur hon blev. Hon reste sig på bakbenen så högt att jag såg undersidan av hennes hovar, och måste släppa henne. Hon travade iväg och ville inte komma tillbaka (innanför staket obs). Jag måste få hjälp att sitta upp eftersom hon var som en liten tickande bomb. Jag började arbeta henne direkt för att hon inte skulle få några egna idéer, och hon var jättepigg men fin. Sedan kom tränaren och vi fick flytta lite in och ut på volten och jag skulle känna exakt rätt ögonblick för när hon lyfte bakbenet och så. Det gick rätt bra utom att jag är besatt av att hänga i innertygeln tydligen. Sedan skulle vi ta tag i galoppfattningarna ... Oh lord. Galoppen är en sådan sak som aldrig har funkar smärtfritt. Det är krångel och bråk varje gång. Jag är jätteglad om jag lyckas få en galopp. Den första galoppen blev lite block, spark, trava in i galoppen, men sedan lyckades jag fatta galopp jättemånga gånger till. Flera gånger på slutet lyckades jag på första försöket! Fattar ni!! En fin fattning med bibehållen form. Är i djup chock. Avbrotten var det lite svårare med, likaså att sitta i galoppen. Hon var väldigt pigg så det gick så fort att jag inte kunde sitta ned. Hon fick sova inne inatt och eftersom hon är van vid lösdrift och bete blev det lite för mycket energi. Energi i galopp är dock bra, och nu när jag äntligen kan fatta galopp kan jag ju börja jobba med form och takt, och, hrmm, att kunna bryta av.

Jag gick in på tränarens fejsboksida sedan och så hade hon lagt upp en artikel från en nazitidning (den Fria tider). Lite längre ned så hade hon dock lagt up någon från Arbetet, så då tänkte jag att hon kanske är lite insiktslös. Jag tänker låtsas som det p.g.a. så bra tränare. Nu pratar vi inte mer om det!!!!

Önskerubrik: Mitt liv idag om jag och X aldrig gjort slut

Jag vet inte riktigt vilket X jag ska välja så vi kan göra tre scenarier, det ena värre än det andra!

Min första kille (är dömd till heterosexualitetens bojor) var en litteraturälskande drömmare skulle man kunna säga. Han hade gått om gymnasiet och gick sista året när vi träffades så han måste ha varit 19 eller 20. Jag var väl 21 eller 22. Jag var inte på ett särskilt happy place i mitt liv just då, drack lite för mycket/ofta, jobbade jättelite och måste komplettera med socialbidrag och ägnade mig åt självskadebeteende. Han var rätt asig mot mig, kallade mig alkoholist, berättade för sin mamma om mitt självskadebeteende (vilket jag skämdes asmycket för, visade det inte för någon och berättade verkligen det i förtroende, tog jättelång tid innan jag vågade träffa hans mamma), sa att han inte ville sova hos mig om jag inte hade juice och färska tomater hemma (gick på soc som sagt) och sa att han inte ville umgås med mina vänner eftersom han tyckte att de var ytliga eller något dylikt. Sedan bestämde han och hans kompisar att de skulle flytta till Lund vilket hans kompis, inte han, berättade för mig. Sedan hade vi distansförhållande ett tag, en termin eller två, och sedan en skön vår var jag otrogen (p.g.a. var arg på honom) och då framkom det att han hade också varit otrogen i Lund, med någon tjej med dreads som han hade sagt att han älskade. Sedan ville han fortsätta med förhållandet men då var jag på festival, så förutsättningarna var inte de bästa. Nu är han dock rätt soft, han kanske har mognat, men ibland låtsas han inte se mig typ på stan så jag misstänker att han hatar mig.
   Om vi fortfarande var ihop kunde det ha varit bra. Jag tror att vi har ganska lika värderingar (han har blivit vegan!!! Otänkbart när vi var ihop) och ibland kan jag fortfarande sakna honom, typ när jag kommer på ett skämt han skulle gilla, eller ser något han skulle hata, så har jag liksom ingen att dela det med. Jag minns också att han var lite mer tillmötesgående under vår försöka igen-period, accepterade att kolla på filmer som jag hade valt och provade att äta champinjoner med mera.

Mitt andra x träffade jag alltså festivalsommaren efter jag gjorde slut med ovanstående. Han kändes cool och snygg (men han var skitful, alltså verkligen, hade egentligen bara snygg stil och fina tatueringar) men var en galen jävla mytoman. Jag säger inte det som att han mörkade saker, utan han var mytoman. Han hittade på så sinnessjuka jävla saker att man måste tro på dem, för ingen kunde väl hitta på sådant? Jo, han kunde. Några saker i urval: att han hittade sin kompis som hade hängt sig (kompisen levde), att han och jag sparade pengar för att köpa en papegoja (verkligen inte), att hans kompis blivit överkörd och låg i koma. Han började gråta (det var på Popaganda och vi åkte hem p.g.a. traumat) för hans mamma som jobbade på akuten hade ringt och berättat det. Min kompis hade legat med honom och blev såklart chockad. Ännu mer chockad blev hon när hon träffade honom på Hultsfredfestivalen alive 'n' kicking, och utbrast "Men vad gör du här?Hur mår du?????" och han ba "Jag har inte blivit överkörd, vad har du fått det ifrån?" Vårt härliga förhållande slutade med att jag hittade en massa oöppnade räkningar under vår säng. Då hade han ljugit om att hans mamma skulle köpa en skiva åt honom, men att han inte fått pengarna, och ville att jag skulle beställa, vilket jag gjorde på faktura, så hon kunde betala. Bara det att det gick till inkasso istället och eftersom han gömde räkningarna höll det på att gå till Kronofogden. Klarade mig på håret. Dessurom ringde han sexsamtal från vår hemtelefon. När jag gjorde slut hotade han med att ta livet av sig (men han var ju mytoman så). Jag ringde till hans mamma och sade att han ringt "betalnummer" och så satte hon in pengar åt mig, haha!
   Om jag och han aldrig hade gjort slut så skulle det bero på att jag hade fått en grav hjärnskada, som hade fått mig att förlora förståndet.

Mitt tredje x kan man säga att jag skaffade som en motvikt till no 2. Jag ville ha en trygg person som inte skulle göra samma sjuka saker och som var lite uppstyrd, t.ex. hade ett jobb. Ah så träffade jag den personen på en syntpicknick och han verkade normal och rätt töntig vilket passade perfekt. Han hade ingen egen vilja heller, vilket även passar mig bra eftersom jag gillar att bestämma. Hans familj är väldigt engagerad i en stor frikyrkoförsamling här i staden så det var annorlunda att vara hemma hos dem på middag. De bad bordsbön, drack ej alkohol med mera. En gång var deras kompisar där och då sjöng alla en lovsång på engelska innan maten, Det var väldigt exotiskt för mig. Jag har aldrig känt en religiös person i hela mitt liv. Hans föräldrar var jättesnälla och jag gillade dem, även om jag kände mig lite obekväm i lovsången. Men den personen i alla fall, var väldigt tråkig och vi hade inget gemensamt, men det var droppen när han inte "lät" mig gå iväg själv en nyårsnatt. Han skulle typ försvara mig?! Det slutade med att jag SPRANG ifrån honom och gömde mig på olika ställen (jag var inte rädd för honom utan ursinnig för att han följde efter). Vi bråkade och min syrra var med. Minns att han sa att han var "som en perfekt maskin" och spårade helt. Han bodde kvar hos mig jättelänge för han trodde att vi skulle bli ihop igen .......................................... Min bror har snokat reda på honom på Facebook och hittat att han först var med i löntagarna, SD:s fackförbund, och sedan att han gått med i Facebook-gruppen "Vi som är emot antivitismen i samhället". Jag skäms så jävla mycket att jag har varit ihop med honom, men jag svär på mina barn och mina katte  och allt att han inte visade några sådana tendenser när vi var ihop. Hittade sedan att han blivit kompis med en annan avhoppare från den församlingen som blivit fullfjädrat nazist och avslutat vänskapen med en gemensam kompis från Egypten/Syrien och min bestie (en halvturk/kurd), så jag misstänker att nazisten har uppviglat det hela.
   Om jag och han aldrig gjort slut skulle jag ha förvandlats till en gråsten av tristess/självförsvar. Han kanske inte hade varit rasist dock. Annars ser jag inget positivt överhuvudtaget med det förhållandet. En transportsträcka, kan man säga.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag har jävligt dåligt omdöme och aldrig borde vara ihop med någon igen. Någonsin.

Rubrik önskad av Daniela.