torsdag 31 oktober 2013

Fotboll är inte indie

Nya Lambi Gourmet – hushållspappret som älskar mat, har snott Cure – Lullaby. Hatar när min musik spelas till idiotgrejer. Typ Smiths till fotbollskväll. Håkan i Bonde söker fru. Inget kunde vara mer fel. 

måndag 28 oktober 2013

Modernt värre

Den här ska jag inte köra. 
Jag bokade en ny uppkörning 7/11, och får låna trafikskolans bil. Dock bokade jag ju uppkörningen privat via nätet och då ingår hyra av bil. Jag ringde därför Trafikverket och skulle avboka deras bil men för att kunna göra det så måste de avboka tiden och sedan boka den igen, och då blir det tillgänglig i några sekunder så att någon kan hinna boka den ... Och det finns inga fler tider förrän i slutet på november. Ursäkta mitt språk, men jävla idioter? Hur kan de göra ett så kasst system? Nu ska jag alltså betala 960 kr för att hyra trafikskolans bil och 1200 för att få köra upp med deras bil som jag inte kommer att använda. Jävla amatörer.

söndag 27 oktober 2013

Lärarens barn blir aldrig pedagogiskt behandlade

Mina sjuka barn och jag, som också är lite sjuk (i huvudet?), har umgåtts i snart 24 härliga timmar i sträck. Snor, skrik, host, skrik, panik, smulor och odefinierbart kladd. Det är mest jag som skriker. De som tror att det är semester att vara hemma med sjuka barn kan få komma hit på studiebesök. Ett socialrealistiskt nedslag hos tjock, sur och empatilös moder. Kaja ackompanjerar med vrål om att hon 'inte vill sova heller, mamma', 'uppå stora sängen' o.s.v. Orkar verkligen inte gå dit eftersom hon är i ett tillstånd där det inte går att prata sans med henne. Matade och lade henne för sent p.g.a. jävla vintertiden.

Tur att jag har lite att se fram emot. Nästa vecka bjuder på mer jobb än jag haft på länge, men inte en enda körlektion eftersom det inte fanns några tider när jag kunde. Och så sjuka barn som inte kan sova förstås. Dubbelstress och sömnbrist alltså.

Hej då dagboken.

Why does it always rain on me?

Is it because I lied when I was seventeen.

Igår gick jag ut; det började regna så istället för promenad höngde jag insett köpcentrum klockan 12 en lördag efter löning men de halta och lytta. 

Idag gick vi ut. Solen sken, i tre minuter. Ilon vaknade av sin hosta varannan minut. Det började dugga. Det tilltog. Det spöregnade. Vi gick in. Kaja blev sur. 

Nu skiner solen. 

lördag 26 oktober 2013

:'(

Har kollat på ca tre minuter av Glee S05E03. Gråter redan. Så att säga. 

(Det är ett hyllningsavsnitt till Finn/Cory.)

fredag 25 oktober 2013

Le plan

Nu ska jag ha körlektion på en annan körskola som har samma sorts bilar som TRV har, och den 7/11 smäller det igen. Tjosan.

onsdag 23 oktober 2013

Pruuuuuutt

Jag klarade INTE uppkörningen. Jag körde för långsamt så att det irriterade den övriga trafiken. Dessutom varvade jag motorn när jag skulle parkera. Fattade noll av den bilen jag hade. Jättekonstig. Gaspedalen var helt hård/stum, den drog iväg själv fast jag hade kopplingen uppe och så startade den om av sig själv när fick motorstopp en gång. Kändes inte som att jag hade full kontroll över den, så det bidrog väl till min meskörning. Nåja. Det är ju bara 1200kr, vem bryr sig om det. Ska kolla om jag får låna trafikskolans bil. Det kostar 1200kr+870kr men kan ju vara värt det om man klarar det. Hej svej. 

Bra saker

Ing-Marie, så go.
"Strunta i "Anonym", hen är inget att bry sig om. "Anonym" borde lägga kraft på att lära sig stava istället; t ex till noggrant. Du Olga verkar vara en jättehärlig tjej och jag läser din roliga blogg med glädje. Stor kram."

&, jag fick 62/65 på kunskapsprovet så nu ska jag "bara" klara körprovet också. *host*

måndag 21 oktober 2013

Vad jag är upptagen med

Ikväll körde jag och min syster och hämtade mamma samt bröder, åkte till Chili 'n' Chai och åt injera (tog medel, var asstark) och sedan körde jag hem. Det gick rätt bra. Jag tror inte att jag gjorde någon enorm fadäs. I helgen körde jag de åtta milen till sommarstugan. Dessutom gjorde jag tre godkända teoriprov idag hemma. Jag börjar känna att det kanske finns en mikroskopisk chans att jag får körkort. Ih. 

Facerape


Sitter och skrattar för mig själv åt denna facerape. Samt har lite ångest för det är säkert någon som inte fattar att det är en facerape. Den bästa jag har blivit utsatt för hittills.

lördag 19 oktober 2013

Vad tror de ens att det betyder?

Folk som skriver "Alla hälsningar" eller "Bästa hälsningar" i mejl/brev? Big no no. 

måndag 14 oktober 2013

Ilon babblar

Ilon har börjat leka "tittut" och säger "tataa" när hon tittar fram. Så oerhört begåvad. Mitt barn. 

onsdag 9 oktober 2013

Höll på att glömma

Idag köpte jag massa mat, blöjor, ett par höstskor, vin och ... ajuste, en sommarstuga. 

tisdag 8 oktober 2013

Socialrealism

Ilon ligger på golvet och bajsar, Kaja somnade om för tredje gången, en katt jamar varannan sekund, det luktar "något äckligt" i köket. Jag köpte en örontermometer för 605kr. Någon på jobbet har ätit upp nästan hela min Tartex. Ikväll är jag ensam med flickorna. Ingen aning om vad jag ska göra för mat eftersom min kille lagade det som jag hade planerat, till lunch. 

Jag känner mig irriterad på "allt" men för trött att göra något åt det. Ilon äter (kastar) mellis. Hon är även sur på något, oklart vad. Two peas in a pod. 

måndag 7 oktober 2013

Feber och traktor

Idag när jag hämtade Kaja från föris var hon alldeles varm. För en vecka sedan fick hon några konstiga utslag runt munnen. Jag älskar föris, men inte alla baciller som florerar. Jag läste något om att barn är sjuka några dagar varje månad det första året på förskolan. Det stämmer bra hittills. Tur i oturen att vi ändå är hemma med Ilon, så vi inte missar jobbet. Kaja är glad i alla fall. Hon åt bönor, macka och glass till middag och kvällsunderhållningen bestod av youtube: en traktor som pratade danska. Jag tror inte hon fattade något men hon skulle absolut titta på det. Så länge hon är glad gör det inget om hon har feber.

söndag 6 oktober 2013

Stackars lilla gubben, han ville bara gå ut och njuta lite

I fredags var jag förresten på AW med mina kollegor och åt asgod turkisk meze. Jag åt champinjoner, spenatpiroger och hommous med bröd. Skrek till när jag smakade på champinjonerna för de var så goda. 

Efter restaurangen var vi fem som gick vidare till ett annat ställe för att babbla lite mera. En av mina kollegor är rätt lång, blond och söt. Hon satt och pratade med en annan kollega, som just skulle berätta något när en gubbe kommer och avbryter henne och säger något. "Vad ville han?" undrade jag. Jag tänkte att de kanske kände varandra eller något. Det måste inte vara något äckligt. Nej, då hade han och hans kompis (efter att ha suttit och glott på henne hela tiden de varit där) slagit vad om hur lång hon var. Jag blev så jävla irriterad på att han tog sig friheten att komma och störa henne mitt i ett samtal bara för att han hade stirrat på henne och tyckte att hennes utseende var en spännande grej, samt på det manliga självförtroendet som gör att de tror att de kan göra vafan som helst. Så, jag gick till honom och sade hur jag kände. :D 

Sedan satte jag mig och efter två sekunder kom han dit och ba: "Men jag var inte dum jag frågade ju bara hur lååååång hon var." Jag ba: "Men ja, gubbe, du måste ju se att hon kanske inte är ute för att bli bedömd av the male gaze utan för att ha trevligt med sina vänner. Det är jävligt jobbigt att bli utsatt för stirr på och vadslagning om sin kropp. Ser du inte vilken maktposition du har som vit äldre man? Det är ju därför du tar dig friheten?" osv 
Han ba: "Men öööhrngng vadå jag är ingen vit äldre man det kanske ser ut så bara. 
Jag: "Menar du att du är en ung svart kvinna?" 
Han: "Lugna ner dig nu!" 
Blir ursinnig när någon ska härskateknika mig så jag ba: "Okej, tack så mycket lilla gubben, heeeeej då!" med asirriterande ton. Sedan vände jag mig bort och kollade på någon annan och vinkade. Haha, han blev ursinnig och när mina kollegor gick ut och rökte rusade han efter och kallade mig rabiat. Så smart gubbe som gick till mina kompisar för att snacka skit. Han såg äcklig ut också, typ som han hotell-Richard som Samantha var ihop med i SATC fast med ölmage och grått hår.

Kära anonym (sinnessjukt långt svar på tal)

Är det bara jag som blir ursinnig när folk taggar "fel" på Instagram? Nu precis taggade en person en undulat som #parakeet och jag har tidigare haft ett bråk med några barn för att en taggade en katt som inte var siames som #siamese. Jag skrev "That is not a siamese" och då brakade helvetet lös. Den katten hade 16k följare såg jag sedan.

Annars har jag fått min första anonyma  'hatkommentar' på bloggen här (om man inte räknar mitt Cesar Millan-inlägg). Jag blir i kommentaren kallad bortskämd och att jag har en slit- och slängmentalitet avseende djur. Jag blir även niad och kallad 25-åring, så det senare får jag tacka för. Det andra känns dock inte riktigt sanningsenligt. 

Jag är uppvuxen med fyra yngre syskon. Min pappa var busschaufför, och det är inte direkt välbetalt. Min mamma var föräldraledig/student rätt länge och sedan sjukgymnast och det är väl sedan gammalt att vårdyrken (bortsett läkare) inte genererar The Big Bucks. Vi hade det inte så fett. Jag saknade inget, och jag skulle inte vilja ändra något i min uppväxt, men vi hade en kännbart lägre inkomst än folk runt oss. Som barn anpassar man sig och frågar inte om pengar om det inte är absolut nödvändigt (typ till klasskassan).
   Vi fikade/åt ute en gång per år, efter sommaravslutningen. En gång gick min bror och jag och fikade efter ett tandläkarbesök också (som muta). Vi gick väl på bio lika ofta. När vi fick sojakorv var det fest. Det var åtta små korvar i en konservburk och vi delade systerligt och broderligt. Den första frågan när vi skulle äta var ofta "Hur mycket får man ta?"  OBS! Vi gick inte hungriga men det var ransonering på vissa saker, typ sojakorv, mjukt bröd, eller så. (Jag blir fortfarande chockad när folk bara tar och öser på av något som om det vore oändligt.) När vi barn gick och handlade till familjen tittade vi på priserna och köpte inget onödigt. Pappa brukade cykla till en lågprismataffär som hette Rätt Pris! och komma hem med sin vita cykel fullastad med typ 5 proppfulla plastkassar. Jag fattar inte hur han kunde cykla med alla kassar. Ibland när det var riktigt kärvt lånade (inte snodde) pappa av växelkassan som han hade när han jobbade. Busschaufförer då hade alltid en växelkassa med sig som de flyttade mellan bussarna, på kontanternas tid. (Jag kan väl erkänna det nu när pappa är död och inte kan få skit för det.)
   Alla vi barn hjälpte till efter förmåga. Vi tvättade, städade, lagade middag, tömde diskmaskinen och sådant där som behövs göras i ett hem. Jag hämtade min bror på dagis (det hette faktiskt det då) varje tisdag och ibland på lov vaktade jag mina syskon (de är yngre) om mamma och pappa jobbade. Då gick vi ut, jag lagade lunch och kände mig som en mamma för dem. Ibland åkte vi själva till badhuset. (Nu skulle jag bli svettig av att vara där själv med fyra ungar.) Jag är glad för det. Vissa kan tydligen inte göra sådana saker när de flyttar hemifrån och det är bara knäppt. För mig var det inte så läskigt att få barn, för jag var ju på sätt och vis redan van.
Klacken är som på "högstadieskorna".
   Vi fick då och då ärvda kläder av mina kusiner, och det var jättefestligt när de kom och lämnade papperskassar från B&W proppfulla med kläder och skor, men vi var inte så ofta ute och köpte kläder. Nya kläder fick vi mest i julklapp och födelsedagspresent. Skor brukade vara något vi köpte nytt, men då sade alltid mamma en summa som det max fick kosta. Jag hade inte så mycket kläder och det var jobbigt på högstadiet minns jag. En gång när jag inte hade rena byxor fick jag ta mammas jättefula. De var svarta stentvättade med någon fjäril på, och typ fluffiga i låren och smala sedan – helt tvärtom modet då (95-97). Jag skämdes asmycket men ville inte skolka för det var bild den dagen. Det är ett ganska starkt minne. En annan gång hade jag inga rena trosor och dagen efter hade jag jympa och behövde två par. Jag ville inte be mamma om pengar till trosor eftersom vi inte hade några, och då grät jag för det kändes hopplöst. Mamma fattade inte vad det var (såklart) och jag ville inte säga för jag kände mig som ett as för att jag var grät och var ledsen för att jag inte fick trosor. Det var ju inte som att de inte ville ge mig saker; de kunde inte. När jag skulle börja högstadiet fick jag ett par nya skor – med klack! De var i brun mocka med tjock klack som såg ut att vara i trä (se bild). De var oerhört vackra och jag var så mallig. Inom familjen gick de under namnet "högstadieskorna". Fast min syster kom fram på skolgården första dagen på högstadiet och sa: "Har du på dig högstadieskorna?" Ville dö av skam då. Hos någon bortskämd tror jag inte att de skulle ha blivit en lika stor grej. Än idag minns alla "högstadieskorna". De finns kvar i källaren hos mamma tror jag.
   På lördagarna köpte vi godis och min syster som var den noggrannaste av oss delade upp godiset i plastmuggar. Det var förbjudet att spara godis och fresta de andra. Ibland köpte vi chips. Då var det anarki, för det var bara en skål men 5–7 snackssugna. Först var det en regel; "ta ett i taget och ät det först" men det var alltid någon som började hetsa, och så sade det schwopp så var allt slut. En gång när jag var jättearg på alla snodde jag en oöppnad chipspåse och började äta för att straffa dem, men orkade inte äta så mycket så jag smög tillbaka påsen när ilskan och hungern hade lagt sig.
   Vi hade bil ibland under min uppväxt, men vi använde den sällan och jag fick inte skjuts till olika aktiviteter. (Eller jo, en gång skjutsade pappa mig och mina kompisar till en hopptävling.) Pappa betalade mitt busskort och mamma betalade ridningen (och det är inte billigt att rida). Jag var i stallet 3 gånger i veckan och åkte alltid buss. Ibland fick jag skjuts hem av en kompis förälder/kille eller någon ridlärare. I hemlighet var jag avundsjuk på alla som bara kunde ringa sina föräldrar så kom de och hämtade. En gång kom inte bussen från stallet så jag började gå hem längs med den kolsvarta 90-vägen. Det regnade också. Det var så läskigt så jag började gråta. Jag gick där och grät i regnet och mörkret, när några moppar åkte förbi mig. Då tänkte jag att jag verkligen var körd; att de skulle våldta mig och ingen skulle märka det i mörkret. De var jättesnälla och skjutsade mig till utkanten av staden, varifrån det bara tar 30 minuter att gå. Det var inga problem eftersom det fanns belysning och trottoarer. Det här var som ni förstår innan mobil-eran.
   Under gymnasiet jobbade jag som telefonförsäljare vid sidan av skolan. Då hade mamma börjar jobba också så jag fick mitt studiebidrag (ca 700 kr?) och pengar från jobbet! Jag kände mig så fri och enormt rik! Det mesta gick åt till öl, CD-skivor och kläder på loppis.
   Många barn får ju diverse saker betalda av sina föräldrar, typ körkort, lägenhet eller bara sparade cash i fonder som de kan härja fritt med. Jag har inte fått något sådant gratis. Jag har lånat till min utbildning, sparat pengar till insatsen på min lägenhet och mitt körkort finansierar jag med pengar som jag fick när pappa dog. Jag tycker faktiskt inte att jag är särskilt bortskämd.
   Jag är lite rädd att mina barn blir bortskämda, eftersom jag har pengar och gillar att slösa pengar på mina små. Jag är också lite allergisk mot snålhet och skulle inte kunna förneka dem något de gärna vill ha av ren och skär princip (typ som Ingvar Kamprad). Dessutom sparar jag pengar till dem, inte hela barnbidraget, men några hundringar var i månaden. Nu håller jag ju också på att köpa sommarstuga och beter mig som en riktigt bortskämd apa, men det är som sagt inget som serverats mig på silverbricka utan som jag själv jobbat ihop eller lånat.

Apropå mina djur då, som jag uppmanas ta "ansvar för de djur [jag] skaffar de är inga slit och släng!" [sic] Mina första katter skaffade jag som omplaceringar 2006. Barnet i familjen som de bodde hos, hade blivit allergiskt. De var äldre, kastrerade och jag fick dem rätt billigt (minns inte hur mycket nu). Min tredje katt tog jag på foder 2007, och när han hade betäckt klart sina honor övertog jag ägandet. Kaninen ville jag inte ha, utan skulle bara vakta i en månad våren 2011, men ägaren hämtade honom aldrig och han bor kvar. 
   Jag betalar ca 550 kr i försäkringar för mina djur varje månad. Jag vaccinerar dem varje vår för ca 1000 kronor. För några år sedan fick de operera sina tänder. Det kostade runt 15 000 kronor, för det går inte på försäkringen. Eftersom de är gamla och har dåliga tänder måste de äta en särskild mat som kostar 500 kronor för 5 kilo. Dessutom får de ganska mycket blötmat. Kaninen är inte så dyr i drift, men hans frisörbesök kostar ändå 300 kr för en halvtimme. Om jag betraktade mina djur som slit och släng skulle jag nog inte lägga så mycket pengar på dem. Eller ha kvar dem överhuvudtaget, för den delen. 
   Anledningen till att jag var arg i inlägget som Anonym har kommenterat var, och är, att katterna slåss. En katt, min unga hane, attackerar den gamla honan i tid och otid. Det påverkar hela familjen, människor och djur, negativt. Honan har blivit instängd och rädd, och vågar inte lämna köket. Hanen är ofta ensam i vardagsrummet eftersom han inte kan vara med henne. När han ger sig på henne blir det ett sådant bråk att det bara syns en boll av päls. Katterna skriker så att barnen får panik och börjar gråta, det skvätter blod och honan kissar på sig. Det är inte roligt att vara ensam med 1–2 små barn som gråter hysteriskt medan katterna håller på att döda varandra och pissar överallt. (Hon springer undan och pissar samtidigt, så ofta är det kattpiss på golvet, köksstolarna, köksbordet, fönsterbrädan och upp på hennes hylla (som vi satte upp för att hon skulle känna sig tryggare.)) Jag måste skura golvet, spraya med Piss Off och duscha, schamponera och torka katterna så de inte luktar piss efter bråken. Det är inte roligt att vara ensam med ett sjukt barn (hon hostade så hon spydde står det i inlägget) och försöka trösta, bädda rent, byta pyjamas, söva om, och då höra hur kattbråket drar igång och veta vad som väntar. Har du själv provat att skura golv och schamponera en hysterisk siames med en sjuk, ledsen bebis på armen? Jag tror inte det, för det går inte. 
   Ja, jag sparkade till en katt då eftersom jag inte hade någon hand ledig, eftersom jag höll min ledsna och sjuka niomånadersbebis i famnen. Jag var tvungen att sära på dem på något sätt. Jag sparkade inte hårt utan föste snarare iväg dem för att få slut på bråket. Det inlägget är skrivet i affekt, i stundens hetta. 
   Jag vill, och tycker att jag borde, göra mig av med en katt, eftersom honan mår så psykiskt dåligt av att bo med honom, men jag har inte hjärta att ge bort honom till någon främling. Dessutom vill jag inte att han ska bo med barn eftersom han avsiktligt har rivit mitt barn flera gånger, eller andra djur eftersom han ger sig på både hundar och katter trots att de är fredliga. Jag känner inte så mycket glädje av mina djur nu, nej, men jag betraktar dem inte som "slit och släng". 

Varifrån du har fått att jag skaffar barn för att rädda förhållandet vet jag inte. Du får gärna utveckla detta.