Lärarens barn blir aldrig pedagogiskt behandlade

Mina sjuka barn och jag, som också är lite sjuk (i huvudet?), har umgåtts i snart 24 härliga timmar i sträck. Snor, skrik, host, skrik, panik, smulor och odefinierbart kladd. Det är mest jag som skriker. De som tror att det är semester att vara hemma med sjuka barn kan få komma hit på studiebesök. Ett socialrealistiskt nedslag hos tjock, sur och empatilös moder. Kaja ackompanjerar med vrål om att hon 'inte vill sova heller, mamma', 'uppå stora sängen' o.s.v. Orkar verkligen inte gå dit eftersom hon är i ett tillstånd där det inte går att prata sans med henne. Matade och lade henne för sent p.g.a. jävla vintertiden.

Tur att jag har lite att se fram emot. Nästa vecka bjuder på mer jobb än jag haft på länge, men inte en enda körlektion eftersom det inte fanns några tider när jag kunde. Och så sjuka barn som inte kan sova förstås. Dubbelstress och sömnbrist alltså.

Hej då dagboken.