Jag är en flicka! Jag är inte gullig!

Maria har bloggat om det alltid så kontroversiella ämnet barns kläder här.

Jag har, liksom Maria, försökt erbjuda Kaja allt från traktortröjor till rosa strumpbyxor med hästar för att ge alla möjligheter o.s.v. men de senaste veckorna har hon BARA velat ha klänning och strumpbyxor. Det har varit utbrott utav guds nåde om vi erbjudit något så alldagligt som jeans. Jag har försökt lura henne att t-shirt också är klänning och att tajts är strumpbyxor, och det funkar ibland om t-shirten är lång. Men hon är rätt besatt av "kattklänningen", "pepparkaksklänningen" och "pippiklänningen".

Här i rosa häststrumpbyxor och hundklänning.

Dessutom pratar hon om att hon är en flicka hela tiden. Jag tror att det beror på en j*vla mamma på föris. Hon skrik-frågade "Är det en flicka eller pojke??" Första gången låtsades jag inte höra och svarade inte. Andra gången gick det inte att ignorera så jag fick pressa ur mig ett "en flicka". Kaja hade den här overallen på sig:

Manhaftigt. 

Hon har en rosa och orange overall också, som vi växlar mellan när en blir för lerig. Ehuru har Kaja blivit besatt av ordet flicka sedan incidenten ovan. Om jag påstår att hon är ett barn skriker hon "Jag är en flicka!!!!!!!" Men sen sade hon "... och mamma är en flicka, och pappa är en flicka ..." Jag tror att hon tror att flicka=människa. Hon hävdar också att hon är vuxen, så att eh ... Jag har inte introducerat begreppet pojke ännu, eller sagt att pappa inte är en flicka, för det kommer hon nog bli varse i alla fall, utan mest frågat vem som är flicka. Katterna är inte flickor, de är katter. Ilon är bebis, men senast fick hon vara flicka också.

En annan rolig fråga som jag har ställt ända sedan Kaja var bebis är "Hur kan man vara så jävla gullig?" Jag har en liten sång till och det har liksom levt kvar. I alla fall, när jag frågar Kaja det så vrålar hon: JAG ÄR INTE GULLIG HELLER!!!!!" Det tycker jag är kul.

Hur kan man vara så jävla gullig?

Det här blev ju lite spretigt, men summan av kardemumman är väl att jag gör mitt bästa att erbjuda henne alla möjliga saker att ha på sig, och möjligheter. Jag har själv strumpbyxor och klänning jämnt eftersom det är så bekvämt, så jag kan ju förstå att hon fastnat för det. Just nu tror jag att hon inte lägger så mycket värde bakom klänningsbärandet, eller ordet flicka utan har sin egen definition, vilket är fint. Jag tror att jag just nu reagerar mer på klänningsbärandet och flickbesattheten. Hon själv fattar liksom inte riktigt vad det är och tycker att det kvittar om det skulle vara en brun klänning med fotbollar eller en rosa med hjärtan (typ). Jag tror/hoppas att det är en fas och att hon snart har på sig byxor igen, om inte annat för att vi måste tvätta hennes klänningar hela tiden ...