söndag 22 april 2012

Pappa

Idag dog min pappa. Min stora, bullriga, starka pappa som kunde prata om vad som helst hur länge som helst och alltid bar de tyngsta grejerna och körde lastbilen när man flyttade, är död. Det går inte att greppa riktigt. Det är för orättvist att dö ensam hemma på sin 63e födelsedag. I fredags ringde jag honom och frågade om vi skulle fira men det ville han inte eftersom han inte kunde behålla någon mat efter två olika antibiotikakurer som förmodligen slagit ut alla hans tarmbakterier. Läkaren hade inte hjälpt honom alls när han hade sagt att "magen hade pajat". Han andades flåsigt och tungt, och jag tyckte att han skulle åka till sjukhuset. Pappa sa att han inte skulle åka på helgen för då var ju sjukhuset stängt. Kanske på måndagen (imorgon alltså). Det blev inte så. Vi sade att vi vill att han ska obduceras. Om hans läkare har gjort något fel, vilket det ju onekligen verkar som, ska jag se till att det tar ett sådant satans hus i helvete att hela helvetet brinner upp och den idioten får sparken. Jag är så arg. Mina bröder hittade honom också. Han var inte död ännu. De fick se sin pappa dö och de är bara tonåringar. Barn.
Pappa var så glad över Kaja. Han skickade tre sms när hon fötts och kom till BB med gula rosor och nötter och vindruvor. Fast man inte fick besöka någon på BB. "Jag får egentligen inte vara här!" viskade han och fick se Kaja "live" först av alla i familjen. Han var så glad över Kaja. Köpte fina och rediga presenter till henne (bilstol, vinteroverall, Fjällrävenryggsäck) och valde fotografier som han satte i silverramar att ge bort och ha hemma. Det sista vi sade när vi pratade i fredags var om Kajas födelsedag som kommer snart. Han undrade vad hon ville ha i present. Han var inte heller säker på om han skulle vara bra till dess. Det är klart, sade jag. Det är ju om flera veckor. Tji fick jag. Nu har jag ingen pappa mer och Kaja har ingen morfar.
Vem ska nu ringa och berätta att det snart är sommartid, att några stjärnor står extra nära varandra på himlen eller berätta om Palmemordet? Pappa som alltid hade med sig frukt och god dricka när han kom på besök. Som alltid pratade för länge om tusen olika saker så att man blev alldeles vimmelkantig. Aldrig mer kommer jag att sitta och höra honom prata eller titta på mig under sina långa ögonfransar eller peka på något med fuck you-fingret.
Jag minns när jag gick i sexan och pappa körde bussen vi åkte på skolutflykt med. Man var ju rätt cool som hade en pappa som körde buss! Han var också med på någon skolutflykt i Fjällnora, tror jag. Vi bodde i en stuga. Det var på lågstadiet någon gång, tror jag. Pappa var mycket mindre pinsam än mamma att ha med sig på sådana saker, tyckte jag (förlåt mamma).
Pappa som alltid skrev i tidningsmarginalen. Små referenser som gjorde att han inte kunde kasta tidningen. Han kan väl förresten inte kasta något! Jag har ärvt lite av det där, tror jag. Jag tänker att saker kan vara bra att ha någon gång i framtiden, sådär.
Lilla pappa som inte fick fira sin födelsedag. Som låg ensam i en säng och dog. Han fick inte bli pensionär. Jag tror han längtade massor till det. Två år kvar bara. Sedan kunde han bara spela schack, läsa tidningen och gå i naturen och lyssna på fåglar och titta på träden. Det är så ofantligt orättvist att någon ska behöva dö så plötsligt och av något som jag antar kunde undvikas om läkaren bara givit sig tid att lyssna lite.
Jag vill att han ska vara kvar, här. Jag vill att vi ska ha ätit födelsedagsmiddag nyss och pappa äter som vanligt upp sist eftersom han har pratat så mycket. När han kom hade han med sig påsar med ihopvikta tidningar, god öl, och kanske frukt. Hans glasögon immar igen när han kommer innanför dörren så han står och säger "Jag ser inget!" och vevar med armarna för att känna var jag är. På skoj alltså, som att jag vore ett barn. Det är typiskt pappa.
Pappa tog alltid sitt jobb på största allvar. Han tyckte inte om att jag skolkade från skolan och åkte pulka med Leila en dag när jag var skoltrött. Han gick alltid och lade sig jättetidigt om han skulle upp i ottan och hade en hög arbetsmoral. Punktlig och lugn i trafiken (vilket var väldigt ocoolt när man var tonåring) men det är väldigt bra egenskaper som busschaufför. Han var fackrepresentant i slutet av sitt arbete också och pratade om att "installera en mejladress". Jag vet inte om han någonsin kom till skott. Han var inte förtjust i internet och att allt man gjorde kunde spåras.
Pappa jag saknar dig redan och det har bara gått några timmar sedan du dog. Jag vill att du ska komma tillbaka. Jag vill att du ska bli frisk och krama mig och att du ska få bli pensionär och se Kaja växa upp och umgås med henne. Den här känslan av att du dog alldeles för tidigt och på grund av någons slarv vill inte ge med sig. Jag har så må ha frågor och jag tänker hela tiden "tänk om ..." Tänk om jag hade tvingat dig att åka in i fredags när vi pratade. Tänk om läkaren tagit dig på allvar. Tänk om vi kommit lite tidigare till dig idag. Tänk om du hade åkt in till sjukhuset och fått dropp och medicin igår. Hade du levt nu då?
Tänk om du hade ringt mig så att vi fick prata. Jag ville ses. Säga hej då. Krama din stora kropp en sista gång. Så här plötsligt skulle det inte gå. Dina kinder var så smala sist vi sågs, men jag trodde inte att det var illa däran. Jag är så arg och ledsen och besviken. Jag hoppas att du har det bra, där du nu är. Att du har fått träffa Tage, Judith och Marianne. Jag hoppas att du kan se oss och se Kaja växa. Ta sina första steg. Jag ska berätta för henne om hennes morfar sedan, som tyckte så mycket om henne! Vi ska aldrig aldrig glömma dig.
(Jag hoppas att mina syskon och så tycker att det är okej att jag skriver det här. Jag kan ta bort det om ni vill.)

17 kommentarer:

Misan sa...

Älskling!!!!!

Zahra sa...

Usch gråter när jag läser detta. Fy så orättvist! Din pappa verkade så snäll & fin pappa & morfar. Beklagar verkligen. <3 massa kramar från oss.

Eller nåt sånt sa...

Otroligt vackert skrivet om din pappa. Beklagar sorgen, så fruktansvärt orättvist livet kan vara.

Maria sa...

Väldigt väldigt fint skrivet. Din pappa verkar ha varit suverän. Fan vad hemskt det här är. Tänker på dig.

anna sa...

Beklagar så oerhört, oerhört mycket. Verkligen otroligt vackert skrivet. Kram till dig

Ewonne sa...

Åh så sorgligt! Beklagar verkligen verkligen! Blir alldeles tårögd och tänker på dig. Kram!

Bondhustrun sa...

Så sorgligt! Och så vackert skrivet!

christin sa...

<3<3<3<3

Johannes sa...

Ah jag tycker att det är fruktansvärt!
Gick på bussen nån dag efter att Kaja fötts och sa "grattis morfar"
Han sken upp som en sol när han förstod vem jag var. Tänker på er alla. Puss!

Sett sa...

Beklagar sorgen. Verkligen. Kram.

Olga sa...

Puss och tack. Han var jätteglad över att bli morfar!

Ja, jag då sa...

så ofattbart. han verkar ha vart en fin person. vet inte vad man skriver nu.:(

J sa...

Olga!!!! OH. SÄmst på ord i sådana här lägen, det finns aldrig något som känns tillräckligt att säg. bara så sorgligt, jag tänker på dig här borta i mitt liv, kärlek till dig.

Olga sa...

Tack Jennie!

Olga sa...

Och Janna

Fifi sa...

Jag gråter. Gråter för att han låter som en sådan fin far och morfar och för att ni inte fick ha kvar honom. Så himla sorgligt. kram

Olga sa...

Tack. <3