Igår var begravningen och det var förstås sjukt sorgligt men inte ångestfyllt och det var bra. Sorgligt måste det ju få vara, när man säger hej då till sin pappa för gott. Prästen sade att man ska sörja och gråta för det betyder att man älskade den personen och det håller jag med om.
Annars gick Kaja första gången igår. Hon höll i sig i ett soffbord och sedan sprang hon ett par steg mot mig och ramlade in i min famn. Ganska duktig samt stor tjej va?! Fast jag tror att det tar ett tag innan hon kommer att ta sig fram gående eftersom hon springer framåtlutad och inte går så hon ramlar efter ett tag, haha.
Brorsor samt kille framför prästgården där vi hade minnesstunden.
2 kommentarer:
Ja sorgligt måste det få vara. men när min killes släkt hade begravning för en älskling där som dog blev jag förvånad över vilken fin stämning det ändå var. liksom lite..lättad när det väl var över (begravningscermonin dvs), och så grät man bara lite när man kom på ngt särskilt, skrattade lite åt kul minnen, kramades en del, osv. i min släkt där vi inte kör med begravningar av olika anledningar, fick jag ändå en helt annan bild av begravningar och vilken fin grej i sorglig stund det kan vara.
Ja jag skulle nog tycka att det skulle kännas väldigt konstigt att inte ha begravning. Det är på något vis en del i processen, och det var "roligt" att träffa pappas kompisar som jag inte sett förut/på länge.
Skicka en kommentar