fredag 21 mars 2014

Hästar

Jag började rida när jag var 6–7 år gammal. Jag var skiträdd innan varje lektion men tvingade mig själv att rida och var lika lycklig efter varje lektion som jag varit nervös innan. När jag var 12 började jag sköta en jättestor brun häst dom hette Ritz (e. Robin Z). Han är den snällaste häst jag mött. Han var över 170 cm hög och jag var ... inte det. Jag brukade krypa under hans mage när jag borstade honom. Han älskade att slicka och gick ofta med tungan ute. Tyvärr blev Ritz halt i spatt tror jag, och sedan belastningshalt fram och fick slaktas. När jag blev skötare blev jag i alla fall modig och klarade av alla bitska onda ponnys i stallet. 

Men nu, efter att ha ridit den extremt välutbildade och snälla Wickie i många år har jag förlorat min "mojo"! Jag är asnervös inför varje pass och hoppas att jag ska slippa galoppera – precis som när ja var 8. Men lika skönt är det efteråt när jag ändå har tvingat mig själv och vågat. Det är som med det mesta, värst innan. 

Idag skulle jag galoppera. Från första steget var W seg och trött och gick mot skänken. Jag fick bråka så mycket med henne. Bock, spark och spö men vi fick till galopp i båda varven till sist. Den sista galoppen i höger varv tig hon till och med frivilligt. Vi kom in i hörnet och så såg jag att hennes oss hade ramlat av. "Oh shit, paden ligger mitt i vägen!" hann jag tänka innan Wilda hade vänt på en femöring och jag låg i en vattenpöl. Ett djupt andetag och sedan upp igen. Jag slog mig inte alls och vi var nästan klara, så det gjorde inte så mycket. Men jag känner mig verkligen som en nybörjare igen, det vill jag lova. Får inte hästen att gå framåt, ramlar av och sådant. 
Ganska leriga och svettiga. 


2 kommentarer:

Therese O. J. sa...

Du ser väldigt lycklig ut. :) jag är livrädd för hästar..

Olga sa...

Häst är bäst.