Jag tänkte lite på det här inlägget imorse när jag låg och försökte sova fast Kaja tjöt/skrek och klöste mig där hon kom åt. Jag försökte få henne att låta mig sova lite till med alla tricks; amma, napp (hon har fått napp!!), spela död m.m. Inget fungerade. Då låg jag och knep ihop ögonen och närde en dröm att hennes pappa som låg och snarkade på andra sidan sängen skulle vakna och gå upp och gulla med baby. Han måste ju också vakna av hennes morgonvrål? Trodde jag, ja. Han sov gott vidare till elvarycket och jag och Kaja gick upp och drack smoothie, kaffe, bröstmjölk, gymmade, kollade på Malou och så. En gång när hon var pytteliten lämnade jag också henne i sängen med honom och gick på toa och hörde hur hon vrålskrek men tänkte bara "Jaja, hennes pappa är där och gullar med henne hon slutar snart." Några  minuter senare ville jag se om allt verkligen står rät till och då ligger Kaja och är röd i ansiktet av skrik och tio centimeter bort ligger hennes far ... och sover!!!! På förekommen anledning undrar jag om det är något som gör att han kan sova vidare och inte vakna av hennes bök och ljud? Jag skulle i vanliga fall kunna sova mig igenom Armageddon men om Kaja vickar på lillfingret är det lögn att jag ska sova vidare ... Jag vill inte vara en sådan som säger att det finns 'biologiska skillnader' mellan könen, fast nu tror jag lite på det i alla fall, ofrivilligt! Eller alltså att jag har ändrats och vaknar mycket lättare i alla fall.