tisdag 12 mars 2013

Ett sorgligt inlägg

Wickie är sjuk. Veterinären vet inte vad det beror på och således inte prognosen. Något neurologiskt, för hon har problem med balansen. Det går inte att lasta henne och åka in till Ultuna (universitetsdjursjukhus) således.

Jag fick veta det i torsdags och grät hela kvällen. Kaja gick runt och sa "Wickie lessen". Idag var jag ute och gav godis och klappade. Ilon började skrika så jag hann inte umgås så mycket. Wickie såg rätt normal ut men gick undan och var stel i bakbenen. Hon åt morot, knäckebröd och (knyckte åt sig) min tartexmacka med god aptit, vilket borde vara ett positivt tecken.

Hon fyller 20 i sommar och är ingen ungdom, men jag är inte alls redo att förlora henne ännu. Jag har känt henne halva mitt liv! Längre än de flesta av mina kompisar.

Jag red en annan häst då för femton år sedan. En travare i samma stall, men jag tittade alltid på Wickie och ibland klappade jag henne och gav godis i smyg. Hon hade ju min favoritfärg, skimmel, och dessutom var hon dressyrhäst. Travaren jag red på skulle säljas och jag var rätt ledsen. Då frågade Wickies ägare om jag ville börja rida Wickie istället. Hon hade hört att jag var intresserad av dressyr. Jag blev överlycklig och pirrig och kunde inte hålla mig utan hoppade till bussen hem. Jag hade dåligt samvete för att jag var så GLAD trots att travaren skulle flytta.

Första gången jag red ut själv drog hon med mig och hoppade upp på vägen och precis då kom en bil. Allt gick bra men hon är ingen lättriden häst. Hon är bara 158 cm hög men känns mycket större eftersom hon är lång i kroppen, och väldigt stark. Jag hade mest ridit ponny och nätta stora hästar innan.

Jag har lärt mig rida henne nu, såklart. Jag har ridit passage, piaff, galoppiruetter och galoppombyten. Hon kan så mycket och jag har lärt mig massor av att rida henne. Vi har galopperat i skogen och mött rådjur, och tränat på volten i många timmar. Jag har slängt upp vänner och familj på hennes rygg, och ridit under båda mina graviditeter. Jag har jagat henne i timmar i hagen för att hon vägrat komma in, och ryckt flera kilo man säkert. Kaja har stått under magen på henne med en borste.

Jag ska bli religiös och börja be till högre stående makter att det går över. Att hon blir bra. Hon har så mycket kvar. Men framförallt har jag ingen lust att vara utan henne. Världens bästa.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Kram på dig, hoppas också det löser sig och blir bra<3

/Jennie (salmiakatfolkblablaosv)

Olga sa...

Tack. <3

Misan sa...

Oj Ania! Det skär i hjärtat! Hålla tummarna hjälper väl inte, vi får prova att be till något högre, DIN Wickie!!!!

Fifi sa...

Nä, fy vad trist <3