Är er chef lika gullig som min?

I think not. 

Inge bra alltså

Jag är så maderfakking trött att jag dricker kaffe nu, 21.21 på kvällen. Rimlig kaffetid. Jag har varit trött, och då menar jag inte "jag behöver sova"-trött utan weary-trött, hela veckan. 

Nästa veckan ska jag åka till Stockholm på måndagen och flyga (⬅️det värsta jag vet efter djurplågeri och bajs) till Malmö för ett möte som är i 3,5 h. Känns såååååå värt. Inte. Känns som att jag skulle kunna sjukskriva mig hela nästa vecka? Visst, julen blir ju inte så tät (ekonomiskt) men vad skönt. Aja. Det blir kul om en vecka när det är över. Om jag lever då. Osv. 

PS. Har bloggat på hemliga känslobloggen också. 

Sjuk, dröm

Inatt drömde jag att jag kastade två av mina katter i vattnet från en brygga. En dog och en fick ngn hjärnskada pga syrebristen och hade huvudet helt snett och tungan utanför. Sedan försov jag mig pga är sjuk men åkte till jobbet i alla fall för det är värre hemma. 

;(

Jag sitter på ett tåg till Stockholm. När jag startar telefonen ser jag att mötet jag är på väg till är inställt. Sedan får jag ett mejl om att möte nummer 2 och 3 är förskjutna så de slutar 16:30, dvs jag kommer hem till mina barn efter 18. Dagen som började tämligen bra med att jag var i tid till tåget och allt. Nu ba: ;(

Prutt

Jag började precis gråta för jag måste åka hemifrån 3:30 imorgon (och har redan grov sömnbrist) och min kille skrek åt mig pga någon hushållsrelaterad grej som jag inte hörde pga är döv av min sjukdom. Så nu måste jag städa så han inte blir sur, förbereda ngt inför imorgon, sova, duscha och jag orkar ingenting utan sitter lamslagen och hålögd i soffan och funderar på att återuppta min karriär som snusare. Hatar sjukdom och sömnbrist. 

Dövstum på konferens

Jag har varit sjuk i en vecka men jag har struntat i det eftersom jag har så mycket att göra. Jag sprang blodomloppet, åkte till Katrineholm och red, och var på landet och badade i havet i helgen. Dock fick jag igen för det. I lördags vaknade jag 5:58 med öronvärk som gjorde att jag inte kunde somna om. Jag hittade en alvedon i väskan, men sedan fick jag åka och bunkra upp med mer smärtstillande. Jag åt det hela lördagen och på kvällen när jag lade mig så "frasade" det till och rann ut något. Jag hade lite blod på tummen när jag vaknade. Dagen efter hade jag inte ont men hade lock för örat och lite ont ibland. Igår och idag har jag varit på konferens och hört ca 50 % av vad jag brukar (och då har jag redan dålig hörsel). Igårkväll hade jag dessutom ont i halsen och imorse när jag vaknade hade jag ingen röst så jag har kraxat som en kråka hela dagen. 

Utsikt över havet på hotellet. 

Jag ringde 1177 och fick en tid på närakuten ikväll. Sjuksköterskan trodde att det var ett virus och han sa att jag nog behövde antibiotika fånga troligtvis spräckt trumhinnan. 

Jag ska åka till Göteborg i jobbet på måndag men jag kan inte flyga om mina öron är så här. Jag har problem att tryckutjämna när jag är frisk så jag kommer dö av detta. 

Jag har mina barn att tacka för detta virus. Ilon äter penicillin för öroninflammation nu. Stackare, hon kanske blir öronbarn som jag. Hoppas inte. 

Idioti på flera plan

Jag överlevde min jobbresa! Det var 97 % mindre läskigt den andra gången. Borde börja flyga frekvent så jag överkommer min flygrädsla. Nä. 

Jag fick även åka taxi till och från flygfältet. När jag gick av stod en chaufför med mitt namn på en skylt. Kände mig som en lyxig filmstjärna, Julia Roberts allra minst!

Det som var tråkigt var taxichaufförerna. De var absolut inte otrevliga eller så, tvärtom! Båda kom från Mellanöstern och hade en akademisk examen och erfarenhet. Och körde taxi. Det är det tråkiga. Det är så jävla kasst av Sverige. Det kommer hit utbildad arbetskraft med erfarenhet, redo att börja arbeta och så får de köra taxi. Inget ont mot att köra taxi men det behövs ingen civilingenjörsutbildning för att göra det. Det är samhällsekonomiskt idiotiskt att inte utnyttja att ett annat land betalat för att föda upp och utbilda en människa (jag vet inte hur många miljoner det kostar med sjukvård och utbildning), för att inte tala om hur det känns för individen. Om vi faktiskt använde all kompetens som kom till Sverige skulle säkert invandringen gå plus minus noll men så länge lärare och civilingenjörer kör taxi får SD vatten på sin kvarn.

Jag är inte rädd, jag kan flyga

Jo, jag är rätt rädd. Flygrädd alltså. Jag har alltid dödsångest innan jag ska flyga. Mindre ju oftare jag gör det men ändå. Imorgon ska jag flyga igen i jobbet och har haft dödsångest hela dagen. Tänker att det är sista gången jag kramar mina barn, att det var onödigt att mitt cellprov var normalt eftersom jag ändå kommer dö i en flygkrasch och "vad är det jag vill göra mina sista timmar i livet?" Väldigt dramatiskt. Funderar på vad jag ska ha på mig när jag ska dö osv. Undrar om alla papper och försäkringar är i ordning, vem som ärver vad, tänker att det var onödigt att jag tog körkort när jag bara hann ha det i ett halvår innan jag ... Ja ni fattar.

Det är tråkigt, jobbigt och begränsande att vara så rädd. Kan en göra något åt det? (Jag vet att det är farligare att åka bil osv men det är någon sorts primathjärna som styr känslorna som tar över.)

Mvh, 

Dödsrädd för att leva, livrädd för att dö 

Jag föraktar svaghet

Den här tönten har snorar som en apa, hostar och har haft ont i halsen i en vecka. Nu även feber. Så fånigt. Orka vara sjuk. Att vara sjuk är för de svaga! Och jag hade bokat ridlektion, nu kan jag säkert inte rida imorgon.

Min normala kroppstemperatur är 35.8 grader (är vampyr). Har alltså feber när jag har 36.9. Tufft va? Kaja slog mig med över 38 grader men barn har väl högre temp. Hon slutar äta när hon är sjuk så S köpte hampaprotein och lurade i henne det i en smoothie. Jag hotar med att åka till sjukhuset och sondmata. Det är ju lite olika hur pedagogisk en är. *host* 

À propos sjukdom – idag ramlade en torr snorkråka ur min näsa när jag stod lutad över en elevs och hjälpte. Den landade på bordet så jag fick svepa bort den. Så äcklig fröken. :c 

Halloj!

Nu trodde alla att jag dog under flygningen, va? Se, det gjorde jag inte! Däremot så var det så mycket dimma att planet inte kunde landa. Det försökte alltså, och sjönk mer och mer för att ba VROOOOM lyfta igen. Dog av skräck. Vi fick ta en detour till Malmö vilket sinkade oss två timmar. Så jet set av mig att resa i över fyra timmar för att jobba tre. Aja.

Det har också varit sjukdom, fattigdom och elände som satt metaforiska käppar i blogghjulet. Ja ni vet, liffspusslä! Jag har även fastnat på en önskerubrik. Den ska handla om varför jag är ihop med min kille. Har svårt att skriva om det ämnet av någon anledning. Känns för sliskigt/romantiskt. Får lite kräks i munnen när jag ska skriva sånt. Får väl supa ned mig och ta tag i det.

Jag har haft lite feber i helgen, ont i en visdomstand, ont i halsen, snor och hosta och fan vet vad. En sorglig person. Jag tog med mig Kaja till apoteket och köpte även juice för 120 kr (rimligt). Sedan slank jag in på Tele 2 och skaffade en ny iPhone (blå 5c). Min beslöt att lägga ned i lördags morse. Funkar inte att starta den på något vis. Tur för den att jag nyss förde över bilder ... Nu måste jag installera tusen appar igen, suck, samt betala 175 kr mer i månaden i 2 maderfakking år.

Gotta go to work then hurry home

Kom till jobbet innan jag börjar ivrig att börja en ny arbetsvecka trots mycket lite sömn och möts av att jag ska åka på en jobbresa (HATAR att flyga) och sedan av en designmall som var så ful att jag nästan började gråta. Jag tappade definitivt gnistan. 

1) Är detta en normal reaktion?

2) Vad ska jag göra? 

Funderar på att låta mig smittas av vinterkräksjuka. :D

:C

Önskerubrik: Rättvisa hemma

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men en av de första sakerna som jag tänker på är föräldraledighet. Med Kaja var vi hemma lika länge. Jag började jobba lite i januari när Kaja var 7.5 månad, sedan ökade jag på och jobbade mer och mer under våren 2012, och jobbade 80 % tills Ilon föddes. Jag tror att jag har tagit ut några fler dagar än min kille för Kaja, eftersom julen kom och det blev knäppt att börja dra igång något när terminen nästan var slut.

Med Ilon började jag jobba lite hemifrån redan när hon var 4 månader. Det var psykiskt jobbigt att börja så tidigt. Jag var inte riktigt redo att lämna henne så länge. Det konstiga var att det snarare var avstånd, än att vara borta lång tid, som var det jobbiga. När jag jobbade hemma kunde jag sitta i fem timmar utan henne, men ju längre ifrån jag var desto kortare tid kändes bekväm. Nu är Ilon hemma med sin pappa tills hon börjar på förskolan i augusti. Vi kommer att ta ut lika många dagar med Ilon. 

Det obetalda arbetet i hemmet tror jag också att vi har rätt bra fördelning. Det blir ju så att den som är hemma med barn får göra lite mer, men eftersom vi varit hemma lika mycket så blir det rättvist i längden. Nu gör min kille det mesta av städning, tvätt och matlagning. Det är nog så att min kille går ut med soporna oftare än jag eftersom jag hatar att gå ut med soporna, och jag har lite lägre smutströskel än han så jag börjar dammsuga oftare. Han dammar saker, vilket jag nästan aldrig gör, men jag städar toan oftare. Jag har inte mätt, men oftast gör vi saker samtidigt. Om jag städar undan efter middagen så börjar han förbereda barnen för sängen. Om han dammsuger, är jag ute med barnen. Vi delar upp det helt enkelt, så vi gör tidsmässigt lika mycket men vi kan välja vilken syssla vi är mest sugna på. Jag tycker att det känns rättvist.

Nätterna, nätterna. När Ilon mår okej så sover hon några timmar i sin egen säng, men vill komma upp på natten och amma och sova med mig. Det fungerar oftast bra, men ibland inte. Då somnar hon inte om och så försöker jag med andra bröstet. Det brukar sluta med att Ilon slår mig och jag blir arg, vänder mig om, hon börjar skrika, min kille väcks, han blir arg, någon av oss gör något med Ilon så att hon somnar. Ibland turas vi om, om det tar lång tid. På sistone har han tagit Ilon i babysittern och sovit i vardagsrummet med henne. Om vi skriker åt varandra är det oftast på nätterna. Det är inte roligt med nattsuddande barn, men det visste ni väl redan. Jag tror att det viktigaste är att bestämma hur en ska göra. Det har inte vi gjort så vi skriker i sömndrucken affekt. Rekommenderas inte!

Jag försöker komma på något som inte känns jämställt/rättvist och kommer på två saker.
   Det första är egentligen överspelat, men när jag var gravid/heltidsamma var jag av förklarliga skäl mest hemma. När jag var gravid med Kaja bodde vi inte ihop ännu. Under de här perioderna har jag känt mig väldigt ensam. Han har kunnat sticka ut på saker och jag har inte orkat/velat/kunnat. Jag har velat ha sällskap, men tänkt att jag skulle vara en bitch om jag sagt att han inte fick gå ut på något roligt en kväll bara för att jag inte orkade/ville/kunde. Som gravid brukade jag ändå somna i soffan ca 20:30 – inte så roligt sällskap. Jag önskar dock att jag kanske hade sagt att det kändes deppigt att sitta ensam själv så många kvällar som det ändå blev (han jobbade kväll när Kaja var ofödd och spädbarnstiden). Det är ju så att mamman har en lite annan sits under graviditet, förlossning och amning än pappan.
   Det andra är, att det alltid är jag som har koll. Jag vet vilka bilbarnstolar som är plustestade, vilken klädstorlek barnen kommer att ha i sommar, vilka deras fyra sista siffror är, var PKU-test är, vilka faktorer som spelar in vid PSD, vilken vagn som är bäst, när vi ska till BVC nästa gång et.c. Jag köper blommor till förskolepersonalen (även de i köket, Jonna!), jag jobbar på barnklädesloppis och går med i barnvagnsgrupp på Facebook för att kunna hitta den bästa vagnen.
   Jag vet och gör allt det eftersom jag är ett kontrollfreak som måste göra/veta allt själv för att inte få panik, men det är också en börda att inte kunna släppa kontrollen och lita på den andra föräldern och dela på ansvaret. Det är lite dubbelt – jag kanske inte släpper på kontrollen så att han kan ta den heller. Det kan även bero på att han är rätt bra på att skjuta upp saker, hehe ...

Ja, det var det. Har jag missat något ni undrar?

Rubrik önskad av Helena. 

Stress, stress, stress

Idag är det Ilons födelsedag, och imorgon firar vi. Vi har så jävla mycket att göra ety det ser ut som fan hemma, och dessutom har vi grova mängder skräp som borde lämnas till tippen. För att inte nämna all handling som måste göras inför kalaset ...
Jag hade en fin plan, handla 9.30, baka, möte 14–16, städa.
I verkligheten blev det så här: min kille (som jag VAB:at för två dagar denna vecka) gick till vårdcentralen kvart över åtta och kom hem ca 11. Då kastade jag mig in i duschen, medan han gjorde lunch. Sedan åt vi, sanerade barn, Kaja fick ett utbrott, lyckades lugna Kaja, läste bok för Kaja innan hennes sov och sedan kunde jag åka och handla. Klockan var då 12:56. Jag gillar inte att köra bil när det är snö, eller när jag är stressad. Nu ba; både och. Borstade snön av bilen och slirade iväg som en biltjuv (skoja, höll såklart hastigheten), parkerade utan att köra på någon, hämtade ut Ilons paket, köpte diverse skit på Ica för 1000:-, glömde givetvis kuponger och de bra påsarna i bilen, rivstartade och kom hem 13:56. Lämnade påsarna utanför dörren och slängde mig ned framför datorn. Nu sitter jag och glor på en lista med olika typer av ljudfiler. (Obs! Skrev det mesta här innan mötet började.)

VAB

Idag, efter över 2,5 år som förälder vabbar jag för fösta gången. Dock är inget av mina barn sjukt, utan "gubben". Han mår illa och blir yr av att stå, så han har lite svårt att ta hand om barn. Kaja har ätit som en anorektisk fågelunge de senaste dagarna, så jag tror att hon åkt på något också. Hon är pigg och så, men äter bara en tiondel av vad hon borde, och bara frukt- och bärbaserad föda. Imorse drack hon lite Proviva och tre skedar sojgurt med quinoapuffar. Till middag igår åt hon just ingenting alls. Tur att hon gillar välling. På föris åt hon pasta, broccoli och lite palsternacka men ingen sås. Till frukost åt hon purén som hon fick på gröten och 5 klyftor clementin. Jag mutade med kex i roliga djurformer till mellis, men hon åt bara äpple.

När jag hör någon säga "illamående" börjar jag må illa direkt också. Hoppas att det bara är placeboillamående. Orkar inte bli sjuk när det händer mycket på jobbet och snart är jul ...

Måndag

Jag har bestämt att åka idag på kvällen till konferensen i alla fall. Äta middag, pumpa lite, duscha och somna utan någon som ammar. Jag kan ju åka hem direkt efter lunch och amma järnet. Faktiskt så var jag på jobbfest i fredags, och då ammade jag vid 6.15 på morgonen och sedan åkte jag hem på eftermiddagen för att amma, och då sov Ilon hela tiden. Jag ammade först när jag kom hem ca 2–3 på natten, alltså 20 timmar senare. Det är ungefär lika länge som jag är borta på konferensen. Jag tar med pumpen för säkerhets skull, så brösten inte behöver lida utan bara samvetet.

Kångfejangs

Hej bloggi! 

Här är jag, det trodde ni inte va?

Jag har ett problem och behöver bloggens hjälp. På måndag och tisdag är det konferens med mitt jobb, men barnafadern jobbar på måndagen så jag kan åka tidigast på måndag eftermiddag (men det börjar vid lunch). Om jag åker på måndagen får jag vara med på middagen samt ha fri lek på lyxigt badhus och övernattning på hotell innan konferensen fortsätter på tisdagen. Dessutom hinner jag "nätverka" lite då, vilket kanske vore bra eftersom jag bland annat har som arbetsuppgift att samarbeta med alla.  

Jag kan även åka på tisdagen, men då kommer jag behöva gå upp ca 4:30 (omänskligt) för att komma dit i tid. Kan inte gå och lägga mig 20:30 så kommer vara pisstrött och arg. 

Ett klart plus med att åka på måndagen är att jag slipper gå upp 4:30, och kan gå upp en mer normal tid, typ 6. 

Ett plus med att åka på tisdagen är dock att jag inte behöver lämna min tiomånadersbaby som gillar att amma halva nätterna, utan bröst. Babyn skulle nog vara ett litet as mot pappan, kan jag tro, och dessutom vet jag inte vad mina bröst skulle tycka om amningssemester i närmare ett dygn. (Jag skulle antagligen inte kunna slappna av heller, även om jag vet att hon i teorin överlever utan en natts amning.)

Så; vafan ska jag göra? Åka på måndagen eller tisdagen? Hilfe!

Lärarens barn blir aldrig pedagogiskt behandlade

Mina sjuka barn och jag, som också är lite sjuk (i huvudet?), har umgåtts i snart 24 härliga timmar i sträck. Snor, skrik, host, skrik, panik, smulor och odefinierbart kladd. Det är mest jag som skriker. De som tror att det är semester att vara hemma med sjuka barn kan få komma hit på studiebesök. Ett socialrealistiskt nedslag hos tjock, sur och empatilös moder. Kaja ackompanjerar med vrål om att hon 'inte vill sova heller, mamma', 'uppå stora sängen' o.s.v. Orkar verkligen inte gå dit eftersom hon är i ett tillstånd där det inte går att prata sans med henne. Matade och lade henne för sent p.g.a. jävla vintertiden.

Tur att jag har lite att se fram emot. Nästa vecka bjuder på mer jobb än jag haft på länge, men inte en enda körlektion eftersom det inte fanns några tider när jag kunde. Och så sjuka barn som inte kan sova förstås. Dubbelstress och sömnbrist alltså.

Hej då dagboken.

Kära anonym (sinnessjukt långt svar på tal)

Är det bara jag som blir ursinnig när folk taggar "fel" på Instagram? Nu precis taggade en person en undulat som #parakeet och jag har tidigare haft ett bråk med några barn för att en taggade en katt som inte var siames som #siamese. Jag skrev "That is not a siamese" och då brakade helvetet lös. Den katten hade 16k följare såg jag sedan.

Annars har jag fått min första anonyma  'hatkommentar' på bloggen här (om man inte räknar mitt Cesar Millan-inlägg). Jag blir i kommentaren kallad bortskämd och att jag har en slit- och slängmentalitet avseende djur. Jag blir även niad och kallad 25-åring, så det senare får jag tacka för. Det andra känns dock inte riktigt sanningsenligt. 

Jag är uppvuxen med fyra yngre syskon. Min pappa var busschaufför, och det är inte direkt välbetalt. Min mamma var föräldraledig/student rätt länge och sedan sjukgymnast och det är väl sedan gammalt att vårdyrken (bortsett läkare) inte genererar The Big Bucks. Vi hade det inte så fett. Jag saknade inget, och jag skulle inte vilja ändra något i min uppväxt, men vi hade en kännbart lägre inkomst än folk runt oss. Som barn anpassar man sig och frågar inte om pengar om det inte är absolut nödvändigt (typ till klasskassan).
   Vi fikade/åt ute en gång per år, efter sommaravslutningen. En gång gick min bror och jag och fikade efter ett tandläkarbesök också (som muta). Vi gick väl på bio lika ofta. När vi fick sojakorv var det fest. Det var åtta små korvar i en konservburk och vi delade systerligt och broderligt. Den första frågan när vi skulle äta var ofta "Hur mycket får man ta?"  OBS! Vi gick inte hungriga men det var ransonering på vissa saker, typ sojakorv, mjukt bröd, eller så. (Jag blir fortfarande chockad när folk bara tar och öser på av något som om det vore oändligt.) När vi barn gick och handlade till familjen tittade vi på priserna och köpte inget onödigt. Pappa brukade cykla till en lågprismataffär som hette Rätt Pris! och komma hem med sin vita cykel fullastad med typ 5 proppfulla plastkassar. Jag fattar inte hur han kunde cykla med alla kassar. Ibland när det var riktigt kärvt lånade (inte snodde) pappa av växelkassan som han hade när han jobbade. Busschaufförer då hade alltid en växelkassa med sig som de flyttade mellan bussarna, på kontanternas tid. (Jag kan väl erkänna det nu när pappa är död och inte kan få skit för det.)
   Alla vi barn hjälpte till efter förmåga. Vi tvättade, städade, lagade middag, tömde diskmaskinen och sådant där som behövs göras i ett hem. Jag hämtade min bror på dagis (det hette faktiskt det då) varje tisdag och ibland på lov vaktade jag mina syskon (de är yngre) om mamma och pappa jobbade. Då gick vi ut, jag lagade lunch och kände mig som en mamma för dem. Ibland åkte vi själva till badhuset. (Nu skulle jag bli svettig av att vara där själv med fyra ungar.) Jag är glad för det. Vissa kan tydligen inte göra sådana saker när de flyttar hemifrån och det är bara knäppt. För mig var det inte så läskigt att få barn, för jag var ju på sätt och vis redan van.

Klacken är som på "högstadieskorna".

   Vi fick då och då ärvda kläder av mina kusiner, och det var jättefestligt när de kom och lämnade papperskassar från B&W proppfulla med kläder och skor, men vi var inte så ofta ute och köpte kläder. Nya kläder fick vi mest i julklapp och födelsedagspresent. Skor brukade vara något vi köpte nytt, men då sade alltid mamma en summa som det max fick kosta. Jag hade inte så mycket kläder och det var jobbigt på högstadiet minns jag. En gång när jag inte hade rena byxor fick jag ta mammas jättefula. De var svarta stentvättade med någon fjäril på, och typ fluffiga i låren och smala sedan – helt tvärtom modet då (95-97). Jag skämdes asmycket men ville inte skolka för det var bild den dagen. Det är ett ganska starkt minne. En annan gång hade jag inga rena trosor och dagen efter hade jag jympa och behövde två par. Jag ville inte be mamma om pengar till trosor eftersom vi inte hade några, och då grät jag för det kändes hopplöst. Mamma fattade inte vad det var (såklart) och jag ville inte säga för jag kände mig som ett as för att jag var grät och var ledsen för att jag inte fick trosor. Det var ju inte som att de inte ville ge mig saker; de kunde inte. När jag skulle börja högstadiet fick jag ett par nya skor – med klack! De var i brun mocka med tjock klack som såg ut att vara i trä (se bild). De var oerhört vackra och jag var så mallig. Inom familjen gick de under namnet "högstadieskorna". Fast min syster kom fram på skolgården första dagen på högstadiet och sa: "Har du på dig högstadieskorna?" Ville dö av skam då. Hos någon bortskämd tror jag inte att de skulle ha blivit en lika stor grej. Än idag minns alla "högstadieskorna". De finns kvar i källaren hos mamma tror jag.
   På lördagarna köpte vi godis och min syster som var den noggrannaste av oss delade upp godiset i plastmuggar. Det var förbjudet att spara godis och fresta de andra. Ibland köpte vi chips. Då var det anarki, för det var bara en skål men 5–7 snackssugna. Först var det en regel; "ta ett i taget och ät det först" men det var alltid någon som började hetsa, och så sade det schwopp så var allt slut. En gång när jag var jättearg på alla snodde jag en oöppnad chipspåse och började äta för att straffa dem, men orkade inte äta så mycket så jag smög tillbaka påsen när ilskan och hungern hade lagt sig.
   Vi hade bil ibland under min uppväxt, men vi använde den sällan och jag fick inte skjuts till olika aktiviteter. (Eller jo, en gång skjutsade pappa mig och mina kompisar till en hopptävling.) Pappa betalade mitt busskort och mamma betalade ridningen (och det är inte billigt att rida). Jag var i stallet 3 gånger i veckan och åkte alltid buss. Ibland fick jag skjuts hem av en kompis förälder/kille eller någon ridlärare. I hemlighet var jag avundsjuk på alla som bara kunde ringa sina föräldrar så kom de och hämtade. En gång kom inte bussen från stallet så jag började gå hem längs med den kolsvarta 90-vägen. Det regnade också. Det var så läskigt så jag började gråta. Jag gick där och grät i regnet och mörkret, när några moppar åkte förbi mig. Då tänkte jag att jag verkligen var körd; att de skulle våldta mig och ingen skulle märka det i mörkret. De var jättesnälla och skjutsade mig till utkanten av staden, varifrån det bara tar 30 minuter att gå. Det var inga problem eftersom det fanns belysning och trottoarer. Det här var som ni förstår innan mobil-eran.
   Under gymnasiet jobbade jag som telefonförsäljare vid sidan av skolan. Då hade mamma börjar jobba också så jag fick mitt studiebidrag (ca 700 kr?) och pengar från jobbet! Jag kände mig så fri och enormt rik! Det mesta gick åt till öl, CD-skivor och kläder på loppis.
   Många barn får ju diverse saker betalda av sina föräldrar, typ körkort, lägenhet eller bara sparade cash i fonder som de kan härja fritt med. Jag har inte fått något sådant gratis. Jag har lånat till min utbildning, sparat pengar till insatsen på min lägenhet och mitt körkort finansierar jag med pengar som jag fick när pappa dog. Jag tycker faktiskt inte att jag är särskilt bortskämd.
   Jag är lite rädd att mina barn blir bortskämda, eftersom jag har pengar och gillar att slösa pengar på mina små. Jag är också lite allergisk mot snålhet och skulle inte kunna förneka dem något de gärna vill ha av ren och skär princip (typ som Ingvar Kamprad). Dessutom sparar jag pengar till dem, inte hela barnbidraget, men några hundringar var i månaden. Nu håller jag ju också på att köpa sommarstuga och beter mig som en riktigt bortskämd apa, men det är som sagt inget som serverats mig på silverbricka utan som jag själv jobbat ihop eller lånat.

Apropå mina djur då, som jag uppmanas ta "ansvar för de djur [jag] skaffar de är inga slit och släng!" [sic] Mina första katter skaffade jag som omplaceringar 2006. Barnet i familjen som de bodde hos, hade blivit allergiskt. De var äldre, kastrerade och jag fick dem rätt billigt (minns inte hur mycket nu). Min tredje katt tog jag på foder 2007, och när han hade betäckt klart sina honor övertog jag ägandet. Kaninen ville jag inte ha, utan skulle bara vakta i en månad våren 2011, men ägaren hämtade honom aldrig och han bor kvar. 

   Jag betalar ca 550 kr i försäkringar för mina djur varje månad. Jag vaccinerar dem varje vår för ca 1000 kronor. För några år sedan fick de operera sina tänder. Det kostade runt 15 000 kronor, för det går inte på försäkringen. Eftersom de är gamla och har dåliga tänder måste de äta en särskild mat som kostar 500 kronor för 5 kilo. Dessutom får de ganska mycket blötmat. Kaninen är inte så dyr i drift, men hans frisörbesök kostar ändå 300 kr för en halvtimme. Om jag betraktade mina djur som slit och släng skulle jag nog inte lägga så mycket pengar på dem. Eller ha kvar dem överhuvudtaget, för den delen. 

   Anledningen till att jag var arg i inlägget som Anonym har kommenterat var, och är, att katterna slåss. En katt, min unga hane, attackerar den gamla honan i tid och otid. Det påverkar hela familjen, människor och djur, negativt. Honan har blivit instängd och rädd, och vågar inte lämna köket. Hanen är ofta ensam i vardagsrummet eftersom han inte kan vara med henne. När han ger sig på henne blir det ett sådant bråk att det bara syns en boll av päls. Katterna skriker så att barnen får panik och börjar gråta, det skvätter blod och honan kissar på sig. Det är inte roligt att vara ensam med 1–2 små barn som gråter hysteriskt medan katterna håller på att döda varandra och pissar överallt. (Hon springer undan och pissar samtidigt, så ofta är det kattpiss på golvet, köksstolarna, köksbordet, fönsterbrädan och upp på hennes hylla (som vi satte upp för att hon skulle känna sig tryggare.)) Jag måste skura golvet, spraya med Piss Off och duscha, schamponera och torka katterna så de inte luktar piss efter bråken. Det är inte roligt att vara ensam med ett sjukt barn (hon hostade så hon spydde står det i inlägget) och försöka trösta, bädda rent, byta pyjamas, söva om, och då höra hur kattbråket drar igång och veta vad som väntar. Har du själv provat att skura golv och schamponera en hysterisk siames med en sjuk, ledsen bebis på armen? Jag tror inte det, för det går inte. 

   Ja, jag sparkade till en katt då eftersom jag inte hade någon hand ledig, eftersom jag höll min ledsna och sjuka niomånadersbebis i famnen. Jag var tvungen att sära på dem på något sätt. Jag sparkade inte hårt utan föste snarare iväg dem för att få slut på bråket. Det inlägget är skrivet i affekt, i stundens hetta. 

   Jag vill, och tycker att jag borde, göra mig av med en katt, eftersom honan mår så psykiskt dåligt av att bo med honom, men jag har inte hjärta att ge bort honom till någon främling. Dessutom vill jag inte att han ska bo med barn eftersom han avsiktligt har rivit mitt barn flera gånger, eller andra djur eftersom han ger sig på både hundar och katter trots att de är fredliga. Jag känner inte så mycket glädje av mina djur nu, nej, men jag betraktar dem inte som "slit och släng". 

Varifrån du har fått att jag skaffar barn för att rädda förhållandet vet jag inte. Du får gärna utveckla detta. 

Jag får bli hemmafru tills de är tonåringar

Idag vill jag komma till jobbet i någorlunda rimlig tid. Jag ställde klockan på 6:15 och tänkte att jag måste hinna dit till 8 i alla fall. 05:38 vakar Ilon och vill amma och det tar 40 minuter att få henne nöjd. 06:26 försöker jag krångla mig upp mellan bebis och kille och precis när jag stänger sovrumsdörren hör jag:"Mamma!" Sket helt sonika i det och hoppas att hon (Kaja) somnar om, men alltså? Lönearbete och mödraskapet. Samarbetar inte direkt alla gånger. 

Hat trick i recensioner

Idag hörni. Kanske borde recensera dagen också?

-Tappat bort min mobilladdare och har 2 % kvar.
-Haft ont i magen och varit trött (Ilon väckte mig 5, tackar).

+Det gick bra på jobbet, något jag varit lite nervig för.
+Vi var på banken och ... jag ska få en sommarstuga!!!!!! Eller få och få, men ja ni fattar. Yey Nordea, Ney SBAB. Hoppas nu på positivt svar från mäklaren.
+Jag har inte varit så arg idag. Cyklade till och med till affären med Kaja EN FREDAGSEFTERMIDDAG och hon fick gå lös i butiken.