Med Ilon började jag jobba lite hemifrån redan när hon var 4 månader. Det var psykiskt jobbigt att börja så tidigt. Jag var inte riktigt redo att lämna henne så länge. Det konstiga var att det snarare var avstånd, än att vara borta lång tid, som var det jobbiga. När jag jobbade hemma kunde jag sitta i fem timmar utan henne, men ju längre ifrån jag var desto kortare tid kändes bekväm. Nu är Ilon hemma med sin pappa tills hon börjar på förskolan i augusti. Vi kommer att ta ut lika många dagar med Ilon.
Det obetalda arbetet i hemmet tror jag också att vi har rätt bra fördelning. Det blir ju så att den som är hemma med barn får göra lite mer, men eftersom vi varit hemma lika mycket så blir det rättvist i längden. Nu gör min kille det mesta av städning, tvätt och matlagning. Det är nog så att min kille går ut med soporna oftare än jag eftersom jag hatar att gå ut med soporna, och jag har lite lägre smutströskel än han så jag börjar dammsuga oftare. Han dammar saker, vilket jag nästan aldrig gör, men jag städar toan oftare. Jag har inte mätt, men oftast gör vi saker samtidigt. Om jag städar undan efter middagen så börjar han förbereda barnen för sängen. Om han dammsuger, är jag ute med barnen. Vi delar upp det helt enkelt, så vi gör tidsmässigt lika mycket men vi kan välja vilken syssla vi är mest sugna på. Jag tycker att det känns rättvist.
Nätterna, nätterna. När Ilon mår okej så sover hon några timmar i sin egen säng, men vill komma upp på natten och amma och sova med mig. Det fungerar oftast bra, men ibland inte. Då somnar hon inte om och så försöker jag med andra bröstet. Det brukar sluta med att Ilon slår mig och jag blir arg, vänder mig om, hon börjar skrika, min kille väcks, han blir arg, någon av oss gör något med Ilon så att hon somnar. Ibland turas vi om, om det tar lång tid. På sistone har han tagit Ilon i babysittern och sovit i vardagsrummet med henne. Om vi skriker åt varandra är det oftast på nätterna. Det är inte roligt med nattsuddande barn, men det visste ni väl redan. Jag tror att det viktigaste är att bestämma hur en ska göra. Det har inte vi gjort så vi skriker i sömndrucken affekt. Rekommenderas inte!
Jag försöker komma på något som inte känns jämställt/rättvist och kommer på två saker.
Det första är egentligen överspelat, men när jag var gravid/heltidsamma var jag av förklarliga skäl mest hemma. När jag var gravid med Kaja bodde vi inte ihop ännu. Under de här perioderna har jag känt mig väldigt ensam. Han har kunnat sticka ut på saker och jag har inte orkat/velat/kunnat. Jag har velat ha sällskap, men tänkt att jag skulle vara en bitch om jag sagt att han inte fick gå ut på något roligt en kväll bara för att jag inte orkade/ville/kunde. Som gravid brukade jag ändå somna i soffan ca 20:30 – inte så roligt sällskap. Jag önskar dock att jag kanske hade sagt att det kändes deppigt att sitta ensam själv så många kvällar som det ändå blev (han jobbade kväll när Kaja var ofödd och spädbarnstiden). Det är ju så att mamman har en lite annan sits under graviditet, förlossning och amning än pappan.
Det andra är, att det alltid är jag som har koll. Jag vet vilka bilbarnstolar som är plustestade, vilken klädstorlek barnen kommer att ha i sommar, vilka deras fyra sista siffror är, var PKU-test är, vilka faktorer som spelar in vid PSD, vilken vagn som är bäst, när vi ska till BVC nästa gång et.c. Jag köper blommor till förskolepersonalen (även de i köket, Jonna!), jag jobbar på barnklädesloppis och går med i barnvagnsgrupp på Facebook för att kunna hitta den bästa vagnen.
Jag vet och gör allt det eftersom jag är ett kontrollfreak som måste göra/veta allt själv för att inte få panik, men det är också en börda att inte kunna släppa kontrollen och lita på den andra föräldern och dela på ansvaret. Det är lite dubbelt – jag kanske inte släpper på kontrollen så att han kan ta den heller. Det kan även bero på att han är rätt bra på att skjuta upp saker, hehe ...
Ja, det var det. Har jag missat något ni undrar?
Rubrik önskad av Helena.
Nätterna, nätterna. När Ilon mår okej så sover hon några timmar i sin egen säng, men vill komma upp på natten och amma och sova med mig. Det fungerar oftast bra, men ibland inte. Då somnar hon inte om och så försöker jag med andra bröstet. Det brukar sluta med att Ilon slår mig och jag blir arg, vänder mig om, hon börjar skrika, min kille väcks, han blir arg, någon av oss gör något med Ilon så att hon somnar. Ibland turas vi om, om det tar lång tid. På sistone har han tagit Ilon i babysittern och sovit i vardagsrummet med henne. Om vi skriker åt varandra är det oftast på nätterna. Det är inte roligt med nattsuddande barn, men det visste ni väl redan. Jag tror att det viktigaste är att bestämma hur en ska göra. Det har inte vi gjort så vi skriker i sömndrucken affekt. Rekommenderas inte!
Jag försöker komma på något som inte känns jämställt/rättvist och kommer på två saker.
Det första är egentligen överspelat, men när jag var gravid/heltidsamma var jag av förklarliga skäl mest hemma. När jag var gravid med Kaja bodde vi inte ihop ännu. Under de här perioderna har jag känt mig väldigt ensam. Han har kunnat sticka ut på saker och jag har inte orkat/velat/kunnat. Jag har velat ha sällskap, men tänkt att jag skulle vara en bitch om jag sagt att han inte fick gå ut på något roligt en kväll bara för att jag inte orkade/ville/kunde. Som gravid brukade jag ändå somna i soffan ca 20:30 – inte så roligt sällskap. Jag önskar dock att jag kanske hade sagt att det kändes deppigt att sitta ensam själv så många kvällar som det ändå blev (han jobbade kväll när Kaja var ofödd och spädbarnstiden). Det är ju så att mamman har en lite annan sits under graviditet, förlossning och amning än pappan.
Det andra är, att det alltid är jag som har koll. Jag vet vilka bilbarnstolar som är plustestade, vilken klädstorlek barnen kommer att ha i sommar, vilka deras fyra sista siffror är, var PKU-test är, vilka faktorer som spelar in vid PSD, vilken vagn som är bäst, när vi ska till BVC nästa gång et.c. Jag köper blommor till förskolepersonalen (även de i köket, Jonna!), jag jobbar på barnklädesloppis och går med i barnvagnsgrupp på Facebook för att kunna hitta den bästa vagnen.
Jag vet och gör allt det eftersom jag är ett kontrollfreak som måste göra/veta allt själv för att inte få panik, men det är också en börda att inte kunna släppa kontrollen och lita på den andra föräldern och dela på ansvaret. Det är lite dubbelt – jag kanske inte släpper på kontrollen så att han kan ta den heller. Det kan även bero på att han är rätt bra på att skjuta upp saker, hehe ...
Ja, det var det. Har jag missat något ni undrar?
Rubrik önskad av Helena.
