It's true!

TRUE BLOOD HAR BÖRJAT IGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11111111111111242

Önskerubrik: Varför jag och min kille är ihop

Vi är ihop för att han är snäll, gullig, fördomsfri, öppen, chosefri, mjuk, rar, snäll mot djur och barn och allmänt bra. Han tycker inget är äckligt och konstigt. Han tycker om att upptäcka nya saker, och är positiv när jag kommer med förslag. Han lyssnar alltid noga, och är eftertänksam när han pratar. Han är oftast medgörlig vilket är en egenskap jag uppskattar. Hatar fan folk som ska sätta sig på tvären för sakens skull. Skulle ej stå ut. Han lagar god mat och alla vet ju att vägen till en kvinnas hjärta går via magen.

Mitt första intryck av honom var: "Oj vad gullig?!"

Han är väldigt lik mig på vissa saker, och min motsats när det kommer till andra saker. Jag ser oss lite så här:

Hahahahaaha.

Nä, tror en på stjärntecken ska vi inte alls passa ihop, eftersom den självständiga vattumannen inte ger kräftan all den bekräftelse hon behöver, men det har gått bra hittills (5 år and counting) och överlever en vabruari överlever en allt. :-)

(Haha den smileyn? Så ful.)

Okej jag kan inte riktigt hantera detta ämne? Vad fan ska jag skriva? Är rätt oromantiskt lagd och blir lite kräkfärdig av ömhetsbetygelser (min kille också!!!!!!!!!) Bju'r på en bild istället.

Så rädd. Han får inte ta förrän jag säger "varsego". 

Rubrik önskar av Maria.

Puss!

Det här kan vara något av det gulligaste jag har sett. 

Katt

Ursäkta men är hon inte extremt söt? Lelle 12-åringen.  Förlåt, 12,5-åringen. 

Snart börjar väl hon också dra i svansen

Finns det hjärterum finns det stjärterum, eller hur säger man? Tetris och Ilon (och mitt lilla bröst) kvällsmyser. 

Mitt hjärta

Imorgon finns hon inte mer. Det är så konstigt. Och hemskt. Idag gav jag sista äpplet, borstade sista gången, klappade sista gången, tog av grimman sista gången, släppte ut i hagen sista gången. Något man gjort tusen gånger och aldrig kommer göra mer.

Men hon var lite bättre idag. Inte så rädd och kastade sig inte, så jag fick borsta, klappa och klia mycket. Vi hade dörren till boxen öppen och Kaja gick in och ut och matade henne med äpplen och borstade lite där hon nådde. Till exempel piggborsten i ögat. Skönt. Inte. Men världens bästa häst brydde sig såklart inte.

Eftersom dörren var öppen fick hon också för sig att gå ut när det blev tråkigt. Jorunn fick springa efter grimman. Då hade hon gått till sin dotters box och eftersom hon inte kan backa (pga sjukdomen) gick vi ut en sväng och letade gräs. Det kändes helt som vanligt att leda henne eftersom hon går rätt normalt i skritt på slätt underlag.

Men hon är inte som vanligt. Men åh, vad skulle jag inte ge för att hon skulle bli frisk och leva i några år till. Fina, fina Wickie. Vad jag älskar dig.

Wickie?

Jag måste skicka in faderskapsintyg och namnpapper till Skatteverket nästa vecka. Jag är dock inte riktigt klar över allt. Eller alltså, jag vet vem pappan är, men vad ska hon heta? Ilon Pia ******? Jag tänkte först döpa henne till ett släktnamn men det är inget namn jag har någon relation till eller ens tycker är särskilt fint så det kändes tråkigt. Då tänkte jag döpa henne till Leila eller Jorunn. Leila är efter min kusin som även är min bästa vän. Vi är födda samma år och jag har känt henne så långt jag kan minnas (fast hon är 5,5 månader yngre). Jorunn är efter min lillasyster som är vår familjs primus motor som har hjälpt och fortfarande hjälper mig med allt. Hon bor dessutom i samma hus så vi ses nästan dagligen och är den jag umgås mest med utöver de närmast sörjande. Men hur ska man välja mellan dem? Och varför inte ta min andra syster Alva som är världens snällast och gladaste och klokaste? Det blir typ en popularitetstävling. "Jag tar X för jag gillar henne bäst!"  Nä, omöjligt att välja utan att känna sig taskig.

Så hin kanske döps efter hästen. Världens bästa häst som kommer att galoppera på Trapalandas gröna ängar innan veckan är slut. Är det knäppt att döpa sitt barn efter en häst? (Betänk att jag oftast gillar djur mer än människor!)

Älskar solen

Fan vad jag älskar våren. O'boj vilket vackert väder, solen skiner idag. Inga tunga kläder, ja ni vet. Man kan ta på en tröja och en mössa och gå ut. Ilon slipper overallen. Man kan amma och byta blöja utomhus. Kaja fick en ny spade och jag en latte. Det var halva priset på vegansk "mozzarella" så vi åt varma mackor och bönsallad till lunch. Osis jagar humlor på balkongen. Livet leker helt enkelt.

Jag har bara varit lite sur en gång när Kaja hade sönder mina solglasögon.

Gå själv.

Latmanslunch.

Död och smärta

Snart börjar en vidrig vecka. Först jobbar barnafadern fredag, lördag, måndag. På måndag ska I få tremånadersvaccin (traumatiskt, för mamman alltså) och måndagen är också pappas födelse-/dödsdag. På onsdag ska jag på sent återbesök på MVC och sätta in en spiral (längtar inte). Och på fredag ska antagligen världens finaste häst tas av daga.

Men den här veckan är det inga dödsfall eller plågsamma besök på vården inbokade. Får passa på att njuta nu. Och åka ut till min vän med massa äpplen och morötter och försöka att inte gråta.

Gullungar

–Där syster Pia!

Mina små gryn har varit så himla rara och väluppfostrade idag. På riktigt alltså! Inget ilskeutbrott från någon av oss på hela dagen.

Bägge två sov samtidigt ett tag (1,5 h) fast det plingade på dörren och så vidare. Kaja har fått mat i tid. Jag dammsög och skurade under Kajs matstol. Och, håll i er, duschade, när bägge två var vakna! Vilka små underbarn va? Vi gick ut på eftermiddagen istället för förmiddagen och alla var nöjda och glada med det upplägget. Det är mycket mindre stressigt så.

Ilon började förvisso dagen med att sprutspy rätt upp i sitt öga men det var nog mest jobbigt för henne.

Jag ska minnas den här dagen någon gång när Kaja har utbrott och matvägrar, och slår Ilon när jag ska amma.

Ett sorgligt inlägg

Wickie är sjuk. Veterinären vet inte vad det beror på och således inte prognosen. Något neurologiskt, för hon har problem med balansen. Det går inte att lasta henne och åka in till Ultuna (universitetsdjursjukhus) således.

Jag fick veta det i torsdags och grät hela kvällen. Kaja gick runt och sa "Wickie lessen". Idag var jag ute och gav godis och klappade. Ilon började skrika så jag hann inte umgås så mycket. Wickie såg rätt normal ut men gick undan och var stel i bakbenen. Hon åt morot, knäckebröd och (knyckte åt sig) min tartexmacka med god aptit, vilket borde vara ett positivt tecken.

Hon fyller 20 i sommar och är ingen ungdom, men jag är inte alls redo att förlora henne ännu. Jag har känt henne halva mitt liv! Längre än de flesta av mina kompisar.

Jag red en annan häst då för femton år sedan. En travare i samma stall, men jag tittade alltid på Wickie och ibland klappade jag henne och gav godis i smyg. Hon hade ju min favoritfärg, skimmel, och dessutom var hon dressyrhäst. Travaren jag red på skulle säljas och jag var rätt ledsen. Då frågade Wickies ägare om jag ville börja rida Wickie istället. Hon hade hört att jag var intresserad av dressyr. Jag blev överlycklig och pirrig och kunde inte hålla mig utan hoppade till bussen hem. Jag hade dåligt samvete för att jag var så GLAD trots att travaren skulle flytta.

Första gången jag red ut själv drog hon med mig och hoppade upp på vägen och precis då kom en bil. Allt gick bra men hon är ingen lättriden häst. Hon är bara 158 cm hög men känns mycket större eftersom hon är lång i kroppen, och väldigt stark. Jag hade mest ridit ponny och nätta stora hästar innan.

Jag har lärt mig rida henne nu, såklart. Jag har ridit passage, piaff, galoppiruetter och galoppombyten. Hon kan så mycket och jag har lärt mig massor av att rida henne. Vi har galopperat i skogen och mött rådjur, och tränat på volten i många timmar. Jag har slängt upp vänner och familj på hennes rygg, och ridit under båda mina graviditeter. Jag har jagat henne i timmar i hagen för att hon vägrat komma in, och ryckt flera kilo man säkert. Kaja har stått under magen på henne med en borste.

Jag ska bli religiös och börja be till högre stående makter att det går över. Att hon blir bra. Hon har så mycket kvar. Men framförallt har jag ingen lust att vara utan henne. Världens bästa.

Girls S02E05

Alltså, senaste Girls? Jag blev helt ledsen och kände igen mig som fan. Det kan vara sådär att man umgås jätteintensivt i några dagar och känner sig som bästisar och bundis, sen bara *poff* är allt över och det känns som att man hittade på allt. Typiskt kräftbeteende att bli helt uppslukad av känslor genast.

Och Hannah påminner så mycket om två av mina kompisar så jag saknar dem lite. Hrmpf!

Pia

Vi kom in vid 1–2 inatt och hon kom ut som en kanonkula vid 16:56. Tydligen var jag en hejare på att krysta och klämde ut'na på ca 3 värkar.

Början var dock rätt dryg. Jag fick morfin och sömntablett men jag tyckte typ inte det hjälpte? Tens var bättre. Sedan fick jag epidural. ÄLSKAR epidural. Då låg jag bara och njöt några timmar. Sedan fick jag värkstimulerande dropp och då drog det igång så det till sist gjorde asont. Då stängde de av det, jag skrek och tog lustgas och så krystade jag.

Det första Pia gjorde när hon kom ut var att skita. Både hon och jag var helt bajsiga. Och så slog hon sin storasyrras rekord på navelsträngen två varv runt halsen; hon hade snurrat den tre varv! Cool va?

Hon har varit jätteduktig på att amma och nu sover hon i ett baby nest. Hon väger 3330 g och är 51 cm.

Jag mår oförskämt bra. Sprack inget, har kissat och ligger och äter goda nötter och ser på teve. (Under förlossningen kan jag dock ha morrat att jag ska sterilisera mig.)

Vi ska vara kvar på BB över natten eftersom de vill kolla henne extra då hon var överburen, och så ska barnläkare kolla henne imorgon vid lunch. Det känns lite som att vara på hotell att vara på BB tycker jag.

Det är en tjej

Eftersom min syrra är en superkvinna var hon öppen 10 cm när de kom in och har nu fått en liten tjej!! Tjejer som är bäst och allt! Moster har gråtit "en skvätt" och ska nu försöka sova.

Okej g'natt.

Lite sned käft

Idag var vi på polisstationen och fixade pass åt Kaja inför Frankrikeresan. Hon var inte jättebra på att sitta stilla och titta rätt in i kameran om man säger, så hennes bild blev lite ... ptja. Sisådär. Det blir klart om en vecka så då kan jag lägga upp en bild.

Apropå Frankrikeresan så ska den även inkludera en Spanienresa. Superfestligt att göra två flugor på smällen. Speciellt för Kaj Partaj och hennes pappa som aldrig varit i något av de länderna! Själv har man ju varit massor i Frankrike och Spanien. En dag i Frankrike åkte jag till Spanien två gånger till och med. En får passa på.

Apropå resor i allmänhet ska jag åka till Götet på torsdag och på fredag blir det Leonard Cohen!!! <3 <3 <3 Jag är såklart ångestfylld över att lämna min avkomma i fyra friggin' dagar men om jag känner mig själv rätt så är det som vanligt "värst innan". (Man går och oroar sig och spelar upp skräckscenarier och så där.) "Värst innan" gäller för det mesta, inklusive förlossningar.

Nu ska jag sova och arbeta min sista dag innan min mini weekend! G'nite y'all!

Mmmm!

Idag åt vi tortillas med sås, grönsaker, majs m.m. (Helt vilt gjort på en måndag, inte sant?) Men det gulliga var att Kaja ba "mmmmm!" medan vi lagade maten och sedan åt hon jättemycket och tog om en gång. Finns inget gulligare än när hon äter och sitter och pekar med sitt lilla finger på grejer som hon vill ha mer av!

Annars han ju Kajas pappa seglat upp som favorit nu när han är hemma med henne. Det är lite orättvist att mamman är hemma med bebin när den är liten och menlös och pappan får vara det när den kan uttrycka känslor och leka med mera. Men jag får väl inleda en massiv smörkampanj.

Var det pannkakor till frukost och lekland som gällde, Maria?

Oj?

Igår slog det mig att jag under min Göteborgsvistelse som ni kan läsa om längre ned, kommer att vara ifrån Kaja i tre nätter!!! Antal nätter jag varit ifrån henne hittills: 0.

Igår natt grät jag en skvätt när jag förstod detta. Sedan var hon asdryg; vaknade, vägrade somna om, skrek, slog mig m.m. Då tyckte jag plötsligt att det skulle bli rätt soft.

Vi får se vad känslostormen bestämmer sig för att det blir till sist. Kanske lite av både och.

Om mitt tonårsjag hade vetat detta ...

<3

Jag blir lätt äcklad av folk som är så himla kära. Typ som skriver "min kille är min bästa vän" på bloggen, säger "jag älskar dig" dagligen och det värsta; hånglar/tar på varandra bland folk. Get a room. Eller statusuppdaterar på fejan och hänvisar till sin partner som "älsklingen" eller så. "Filmmyz med älsklingen! <3" Äckelkänslor då? Eller så tänker jag att de håller på att bevisa sin kärlek för någon, förmodligen sig själva, och kommer att göra slut snart. =D Jag tror inte att det är nyttigt att gå upp i en annan människa så mycket.

Eller så är jag bara en oromantisk surfitta. Fniss.

Syskonkärlek

En sak som är bra mitt i allt det här vidriga är mina fyra syskon. Vad smarta, snygga och bra de är? Världens bästa och finaste och så vidare. Blir fascinerad av allt de kan och gör.
Vi har umgåtts ca varje dag sedan pappa dog tror jag. Hemma hos oss har vi gjort långbord till syskon och mamma och killar och kokat middag för tio personer flera gånger. Jag kände mig som en italiensk matrona när jag stod och knådade pizzadeg till allihop. Man önskar att man kunde göra sånt lite oftare, även om ingen dött.
Det är så skönt att ha mina syskon nu. De är i exakt samma situation och man behöver inte hela tiden prata för man bara förstår varandra. Jag orkar inte träffa någon utomstående ännu riktigt (fast jag måste nog jobba på torsdag). Vi kan bara vara och ibland berätta någon pappahistoria och skratta.
Jag vill också skaffa fyra syskon till Kaja så att hon också får fyra bästa vänner, som jag har, att hjälpa henne. Det kan förstås vara okonventionellt med fler är 2,1 barn men om man inte är så pengafixerad så är det klart värt det. Jag kan bara gissa hur jobbigt det skulle vara att fixa allt själv. Sitta ensam på begravningsbyrån och välja kista, ensam tömma lägenheten och ensam bestämma begravningsceremoni. Fy fan.
Syskon alltså. Värd grej.