Är det bara jag som blir ursinnig när folk taggar "fel" på Instagram? Nu precis taggade en person en undulat som #parakeet och jag har tidigare haft ett bråk med några barn för att en taggade en katt som inte var siames som #siamese. Jag skrev "That is not a siamese" och då brakade helvetet lös. Den katten hade 16k följare såg jag sedan.
Jag är uppvuxen med fyra yngre syskon. Min pappa var busschaufför, och det är inte direkt välbetalt. Min mamma var föräldraledig/student rätt länge och sedan sjukgymnast och det är väl sedan gammalt att vårdyrken (bortsett läkare) inte genererar
The Big Bucks. Vi hade det inte så fett. Jag saknade inget, och jag skulle inte vilja ändra något i min uppväxt, men vi hade en kännbart lägre inkomst än folk runt oss. Som barn anpassar man sig och frågar inte om pengar om det inte är absolut nödvändigt (typ till klasskassan).
Vi fikade/åt ute en gång per år, efter sommaravslutningen. En gång gick min bror och jag och fikade efter ett tandläkarbesök också (som muta). Vi gick väl på bio lika ofta. När vi fick sojakorv var det fest. Det var åtta små korvar i en konservburk och vi delade systerligt och broderligt. Den första frågan när vi skulle äta var ofta "Hur mycket får man ta?" OBS! Vi gick inte hungriga men det var ransonering på vissa saker, typ sojakorv, mjukt bröd, eller så. (Jag blir fortfarande chockad när folk bara tar och öser på av något som om det vore oändligt.) När vi barn gick och handlade till familjen tittade vi på priserna och köpte inget onödigt. Pappa brukade cykla till en lågprismataffär som hette
Rätt Pris! och komma hem med sin vita cykel fullastad med typ 5 proppfulla plastkassar. Jag fattar inte hur han kunde cykla med alla kassar. Ibland när det var riktigt kärvt lånade (inte snodde) pappa av växelkassan som han hade när han jobbade. Busschaufförer då hade alltid en växelkassa med sig som de flyttade mellan bussarna, på kontanternas tid. (Jag kan väl erkänna det nu när pappa är död och inte kan få skit för det.)
Alla vi barn hjälpte till efter förmåga. Vi tvättade, städade, lagade middag, tömde diskmaskinen och sådant där som behövs göras i ett hem. Jag hämtade min bror på dagis (det hette faktiskt det då) varje tisdag och ibland på lov vaktade jag mina syskon (de är yngre) om mamma och pappa jobbade. Då gick vi ut, jag lagade lunch och kände mig som en mamma för dem. Ibland åkte vi själva till badhuset. (Nu skulle jag bli svettig av att vara där själv med fyra ungar.) Jag är glad för det. Vissa kan tydligen inte göra sådana saker när de flyttar hemifrån och det är bara knäppt. För mig var det inte så läskigt att få barn, för jag var ju på sätt och vis redan van.
 |
| Klacken är som på "högstadieskorna". |
Vi fick då och då ärvda kläder av mina kusiner, och det var jättefestligt när de kom och lämnade papperskassar från B&W proppfulla med kläder och skor, men vi var inte så ofta ute och köpte kläder. Nya kläder fick vi mest i julklapp och födelsedagspresent. Skor brukade vara något vi köpte nytt, men då sade alltid mamma en summa som det max fick kosta. Jag hade inte så mycket kläder och det var jobbigt på högstadiet minns jag. En gång när jag inte hade rena byxor fick jag ta mammas jättefula. De var svarta stentvättade med någon fjäril på, och typ fluffiga i låren och smala sedan – helt tvärtom modet då (95-97). Jag skämdes asmycket men ville inte skolka för det var bild den dagen. Det är ett ganska starkt minne. En annan gång hade jag inga rena trosor och dagen efter hade jag jympa och behövde två par. Jag ville inte be mamma om pengar till trosor eftersom vi inte hade några, och då grät jag för det kändes hopplöst. Mamma fattade inte vad det var (såklart) och jag ville inte säga för jag kände mig som ett as för att jag var grät och var ledsen för att jag inte fick trosor. Det var ju inte som att de inte
ville ge mig saker; de
kunde inte. När jag skulle börja högstadiet fick jag ett par nya skor – med klack! De var i brun mocka med tjock klack som såg ut att vara i trä (se bild). De var oerhört vackra och jag var så mallig. Inom familjen gick de under namnet "högstadieskorna". Fast min syster kom fram på skolgården första dagen på högstadiet och sa: "Har du på dig högstadieskorna?" Ville dö av skam då. Hos någon bortskämd tror jag inte att de skulle ha blivit en lika stor grej. Än idag minns alla "högstadieskorna". De finns kvar i källaren hos mamma tror jag.
På lördagarna köpte vi godis och min syster som var den noggrannaste av oss delade upp godiset i plastmuggar. Det var förbjudet att spara godis och fresta de andra. Ibland köpte vi chips. Då var det anarki, för det var bara en skål men 5–7 snackssugna. Först var det en regel; "ta ett i taget och ät det först" men det var alltid någon som började hetsa, och så sade det schwopp så var allt slut. En gång när jag var jättearg på alla snodde jag en oöppnad chipspåse och började äta för att straffa dem, men orkade inte äta så mycket så jag smög tillbaka påsen när ilskan och hungern hade lagt sig.
Vi hade bil ibland under min uppväxt, men vi använde den sällan och jag fick inte skjuts till olika aktiviteter. (Eller jo, en gång skjutsade pappa mig och mina kompisar till en hopptävling.) Pappa betalade mitt busskort och mamma betalade ridningen (och det är inte billigt att rida). Jag var i stallet 3 gånger i veckan och åkte alltid buss. Ibland fick jag skjuts hem av en kompis förälder/kille eller någon ridlärare. I hemlighet var jag avundsjuk på alla som bara kunde ringa sina föräldrar så kom de och hämtade. En gång kom inte bussen från stallet så jag började gå hem längs med den kolsvarta 90-vägen. Det regnade också. Det var så läskigt så jag började gråta. Jag gick där och grät i regnet och mörkret, när några moppar åkte förbi mig. Då tänkte jag att jag verkligen var körd; att de skulle våldta mig och ingen skulle märka det i mörkret. De var jättesnälla och skjutsade mig till utkanten av staden, varifrån det bara tar 30 minuter att gå. Det var inga problem eftersom det fanns belysning och trottoarer. Det här var som ni förstår innan mobil-eran.
Under gymnasiet jobbade jag som telefonförsäljare vid sidan av skolan. Då hade mamma börjar jobba också så jag fick mitt studiebidrag (ca 700 kr?) och pengar från jobbet! Jag kände mig så fri och enormt rik! Det mesta gick åt till öl, CD-skivor och kläder på loppis.
Många barn får ju diverse saker betalda av sina föräldrar, typ körkort, lägenhet eller bara sparade cash i fonder som de kan härja fritt med. Jag har inte fått något sådant gratis. Jag har lånat till min utbildning, sparat pengar till insatsen på min lägenhet och mitt körkort finansierar jag med pengar som jag fick när pappa dog. Jag tycker faktiskt inte att jag är särskilt bortskämd.
Jag är lite rädd att mina barn blir bortskämda, eftersom jag har pengar och gillar att slösa pengar på mina små. Jag är också lite allergisk mot snålhet och skulle inte kunna förneka dem något de gärna vill ha av ren och skär princip (typ som Ingvar Kamprad). Dessutom sparar jag pengar till dem, inte hela barnbidraget, men några hundringar var i månaden. Nu håller jag ju också på att köpa sommarstuga och beter mig som en riktigt bortskämd apa, men det är som sagt inget som serverats mig på silverbricka utan som jag själv jobbat ihop eller lånat.
Apropå mina djur då, som jag uppmanas ta "ansvar för de djur [jag] skaffar de är inga slit och släng!" [sic] Mina första katter skaffade jag som omplaceringar 2006. Barnet i familjen som de bodde hos, hade blivit allergiskt. De var äldre, kastrerade och jag fick dem rätt billigt (minns inte hur mycket nu). Min tredje katt tog jag på foder 2007, och när han hade betäckt klart sina honor övertog jag ägandet. Kaninen ville jag inte ha, utan skulle bara vakta i en månad våren 2011, men ägaren hämtade honom aldrig och han bor kvar.
Jag betalar ca 550 kr i försäkringar för mina djur varje månad. Jag vaccinerar dem varje vår för ca 1000 kronor. För några år sedan fick de operera sina tänder. Det kostade runt 15 000 kronor, för det går inte på försäkringen. Eftersom de är gamla och har dåliga tänder måste de äta en särskild mat som kostar 500 kronor för 5 kilo. Dessutom får de ganska mycket blötmat. Kaninen är inte så dyr i drift, men hans frisörbesök kostar ändå 300 kr för en halvtimme. Om jag betraktade mina djur som slit och släng skulle jag nog inte lägga så mycket pengar på dem. Eller ha kvar dem överhuvudtaget, för den delen.
Anledningen till att jag var arg i inlägget som Anonym har kommenterat var, och är, att katterna slåss. En katt, min unga hane, attackerar den gamla honan i tid och otid. Det påverkar hela familjen, människor och djur, negativt. Honan har blivit instängd och rädd, och vågar inte lämna köket. Hanen är ofta ensam i vardagsrummet eftersom han inte kan vara med henne. När han ger sig på henne blir det ett sådant bråk att det bara syns en boll av päls. Katterna skriker så att barnen får panik och börjar gråta, det skvätter blod och honan kissar på sig. Det är inte roligt att vara ensam med 1–2 små barn som gråter hysteriskt medan katterna håller på att döda varandra och pissar överallt. (Hon springer undan och pissar samtidigt, så ofta är det kattpiss på golvet, köksstolarna, köksbordet, fönsterbrädan och upp på hennes hylla (som vi satte upp för att hon skulle känna sig tryggare.)) Jag måste skura golvet, spraya med Piss Off och duscha, schamponera och torka katterna så de inte luktar piss efter bråken. Det är inte roligt att vara ensam med ett sjukt barn (hon hostade så hon spydde står det i inlägget) och försöka trösta, bädda rent, byta pyjamas, söva om, och då höra hur kattbråket drar igång och veta vad som väntar. Har du själv provat att skura golv och schamponera en hysterisk siames med en sjuk, ledsen bebis på armen? Jag tror inte det, för det går inte.
Ja, jag sparkade till en katt då eftersom jag inte hade någon hand ledig, eftersom jag höll min ledsna och sjuka niomånadersbebis i famnen. Jag var tvungen att sära på dem på något sätt. Jag sparkade inte hårt utan föste snarare iväg dem för att få slut på bråket. Det inlägget är skrivet i affekt, i stundens hetta.
Jag vill, och tycker att jag borde, göra mig av med en katt, eftersom honan mår så psykiskt dåligt av att bo med honom, men jag har inte hjärta att ge bort honom till någon främling. Dessutom vill jag inte att han ska bo med barn eftersom han avsiktligt har rivit mitt barn flera gånger, eller andra djur eftersom han ger sig på både hundar och katter trots att de är fredliga. Jag känner inte så mycket glädje av mina djur nu, nej, men jag betraktar dem inte som "slit och släng".
Varifrån du har fått att jag skaffar barn för att rädda förhållandet vet jag inte. Du får gärna utveckla detta.
