Överraskning!

Den här månaden trodde jag att jag faktiskt skulle ha lite pengar kvar i slutet av månaden. Då var vi tvungna att byta panel på sommarstugan för 9600kr och min kanin fick ögoninflammation så vi måste åka till veterinären, och köpa ögondroppar för en tusenlapp. Hurra!

Dyr panel. 

Kära anonym (sinnessjukt långt svar på tal)

Är det bara jag som blir ursinnig när folk taggar "fel" på Instagram? Nu precis taggade en person en undulat som #parakeet och jag har tidigare haft ett bråk med några barn för att en taggade en katt som inte var siames som #siamese. Jag skrev "That is not a siamese" och då brakade helvetet lös. Den katten hade 16k följare såg jag sedan.

Annars har jag fått min första anonyma  'hatkommentar' på bloggen här (om man inte räknar mitt Cesar Millan-inlägg). Jag blir i kommentaren kallad bortskämd och att jag har en slit- och slängmentalitet avseende djur. Jag blir även niad och kallad 25-åring, så det senare får jag tacka för. Det andra känns dock inte riktigt sanningsenligt. 

Jag är uppvuxen med fyra yngre syskon. Min pappa var busschaufför, och det är inte direkt välbetalt. Min mamma var föräldraledig/student rätt länge och sedan sjukgymnast och det är väl sedan gammalt att vårdyrken (bortsett läkare) inte genererar The Big Bucks. Vi hade det inte så fett. Jag saknade inget, och jag skulle inte vilja ändra något i min uppväxt, men vi hade en kännbart lägre inkomst än folk runt oss. Som barn anpassar man sig och frågar inte om pengar om det inte är absolut nödvändigt (typ till klasskassan).
   Vi fikade/åt ute en gång per år, efter sommaravslutningen. En gång gick min bror och jag och fikade efter ett tandläkarbesök också (som muta). Vi gick väl på bio lika ofta. När vi fick sojakorv var det fest. Det var åtta små korvar i en konservburk och vi delade systerligt och broderligt. Den första frågan när vi skulle äta var ofta "Hur mycket får man ta?"  OBS! Vi gick inte hungriga men det var ransonering på vissa saker, typ sojakorv, mjukt bröd, eller så. (Jag blir fortfarande chockad när folk bara tar och öser på av något som om det vore oändligt.) När vi barn gick och handlade till familjen tittade vi på priserna och köpte inget onödigt. Pappa brukade cykla till en lågprismataffär som hette Rätt Pris! och komma hem med sin vita cykel fullastad med typ 5 proppfulla plastkassar. Jag fattar inte hur han kunde cykla med alla kassar. Ibland när det var riktigt kärvt lånade (inte snodde) pappa av växelkassan som han hade när han jobbade. Busschaufförer då hade alltid en växelkassa med sig som de flyttade mellan bussarna, på kontanternas tid. (Jag kan väl erkänna det nu när pappa är död och inte kan få skit för det.)
   Alla vi barn hjälpte till efter förmåga. Vi tvättade, städade, lagade middag, tömde diskmaskinen och sådant där som behövs göras i ett hem. Jag hämtade min bror på dagis (det hette faktiskt det då) varje tisdag och ibland på lov vaktade jag mina syskon (de är yngre) om mamma och pappa jobbade. Då gick vi ut, jag lagade lunch och kände mig som en mamma för dem. Ibland åkte vi själva till badhuset. (Nu skulle jag bli svettig av att vara där själv med fyra ungar.) Jag är glad för det. Vissa kan tydligen inte göra sådana saker när de flyttar hemifrån och det är bara knäppt. För mig var det inte så läskigt att få barn, för jag var ju på sätt och vis redan van.

Klacken är som på "högstadieskorna".

   Vi fick då och då ärvda kläder av mina kusiner, och det var jättefestligt när de kom och lämnade papperskassar från B&W proppfulla med kläder och skor, men vi var inte så ofta ute och köpte kläder. Nya kläder fick vi mest i julklapp och födelsedagspresent. Skor brukade vara något vi köpte nytt, men då sade alltid mamma en summa som det max fick kosta. Jag hade inte så mycket kläder och det var jobbigt på högstadiet minns jag. En gång när jag inte hade rena byxor fick jag ta mammas jättefula. De var svarta stentvättade med någon fjäril på, och typ fluffiga i låren och smala sedan – helt tvärtom modet då (95-97). Jag skämdes asmycket men ville inte skolka för det var bild den dagen. Det är ett ganska starkt minne. En annan gång hade jag inga rena trosor och dagen efter hade jag jympa och behövde två par. Jag ville inte be mamma om pengar till trosor eftersom vi inte hade några, och då grät jag för det kändes hopplöst. Mamma fattade inte vad det var (såklart) och jag ville inte säga för jag kände mig som ett as för att jag var grät och var ledsen för att jag inte fick trosor. Det var ju inte som att de inte ville ge mig saker; de kunde inte. När jag skulle börja högstadiet fick jag ett par nya skor – med klack! De var i brun mocka med tjock klack som såg ut att vara i trä (se bild). De var oerhört vackra och jag var så mallig. Inom familjen gick de under namnet "högstadieskorna". Fast min syster kom fram på skolgården första dagen på högstadiet och sa: "Har du på dig högstadieskorna?" Ville dö av skam då. Hos någon bortskämd tror jag inte att de skulle ha blivit en lika stor grej. Än idag minns alla "högstadieskorna". De finns kvar i källaren hos mamma tror jag.
   På lördagarna köpte vi godis och min syster som var den noggrannaste av oss delade upp godiset i plastmuggar. Det var förbjudet att spara godis och fresta de andra. Ibland köpte vi chips. Då var det anarki, för det var bara en skål men 5–7 snackssugna. Först var det en regel; "ta ett i taget och ät det först" men det var alltid någon som började hetsa, och så sade det schwopp så var allt slut. En gång när jag var jättearg på alla snodde jag en oöppnad chipspåse och började äta för att straffa dem, men orkade inte äta så mycket så jag smög tillbaka påsen när ilskan och hungern hade lagt sig.
   Vi hade bil ibland under min uppväxt, men vi använde den sällan och jag fick inte skjuts till olika aktiviteter. (Eller jo, en gång skjutsade pappa mig och mina kompisar till en hopptävling.) Pappa betalade mitt busskort och mamma betalade ridningen (och det är inte billigt att rida). Jag var i stallet 3 gånger i veckan och åkte alltid buss. Ibland fick jag skjuts hem av en kompis förälder/kille eller någon ridlärare. I hemlighet var jag avundsjuk på alla som bara kunde ringa sina föräldrar så kom de och hämtade. En gång kom inte bussen från stallet så jag började gå hem längs med den kolsvarta 90-vägen. Det regnade också. Det var så läskigt så jag började gråta. Jag gick där och grät i regnet och mörkret, när några moppar åkte förbi mig. Då tänkte jag att jag verkligen var körd; att de skulle våldta mig och ingen skulle märka det i mörkret. De var jättesnälla och skjutsade mig till utkanten av staden, varifrån det bara tar 30 minuter att gå. Det var inga problem eftersom det fanns belysning och trottoarer. Det här var som ni förstår innan mobil-eran.
   Under gymnasiet jobbade jag som telefonförsäljare vid sidan av skolan. Då hade mamma börjar jobba också så jag fick mitt studiebidrag (ca 700 kr?) och pengar från jobbet! Jag kände mig så fri och enormt rik! Det mesta gick åt till öl, CD-skivor och kläder på loppis.
   Många barn får ju diverse saker betalda av sina föräldrar, typ körkort, lägenhet eller bara sparade cash i fonder som de kan härja fritt med. Jag har inte fått något sådant gratis. Jag har lånat till min utbildning, sparat pengar till insatsen på min lägenhet och mitt körkort finansierar jag med pengar som jag fick när pappa dog. Jag tycker faktiskt inte att jag är särskilt bortskämd.
   Jag är lite rädd att mina barn blir bortskämda, eftersom jag har pengar och gillar att slösa pengar på mina små. Jag är också lite allergisk mot snålhet och skulle inte kunna förneka dem något de gärna vill ha av ren och skär princip (typ som Ingvar Kamprad). Dessutom sparar jag pengar till dem, inte hela barnbidraget, men några hundringar var i månaden. Nu håller jag ju också på att köpa sommarstuga och beter mig som en riktigt bortskämd apa, men det är som sagt inget som serverats mig på silverbricka utan som jag själv jobbat ihop eller lånat.

Apropå mina djur då, som jag uppmanas ta "ansvar för de djur [jag] skaffar de är inga slit och släng!" [sic] Mina första katter skaffade jag som omplaceringar 2006. Barnet i familjen som de bodde hos, hade blivit allergiskt. De var äldre, kastrerade och jag fick dem rätt billigt (minns inte hur mycket nu). Min tredje katt tog jag på foder 2007, och när han hade betäckt klart sina honor övertog jag ägandet. Kaninen ville jag inte ha, utan skulle bara vakta i en månad våren 2011, men ägaren hämtade honom aldrig och han bor kvar. 

   Jag betalar ca 550 kr i försäkringar för mina djur varje månad. Jag vaccinerar dem varje vår för ca 1000 kronor. För några år sedan fick de operera sina tänder. Det kostade runt 15 000 kronor, för det går inte på försäkringen. Eftersom de är gamla och har dåliga tänder måste de äta en särskild mat som kostar 500 kronor för 5 kilo. Dessutom får de ganska mycket blötmat. Kaninen är inte så dyr i drift, men hans frisörbesök kostar ändå 300 kr för en halvtimme. Om jag betraktade mina djur som slit och släng skulle jag nog inte lägga så mycket pengar på dem. Eller ha kvar dem överhuvudtaget, för den delen. 

   Anledningen till att jag var arg i inlägget som Anonym har kommenterat var, och är, att katterna slåss. En katt, min unga hane, attackerar den gamla honan i tid och otid. Det påverkar hela familjen, människor och djur, negativt. Honan har blivit instängd och rädd, och vågar inte lämna köket. Hanen är ofta ensam i vardagsrummet eftersom han inte kan vara med henne. När han ger sig på henne blir det ett sådant bråk att det bara syns en boll av päls. Katterna skriker så att barnen får panik och börjar gråta, det skvätter blod och honan kissar på sig. Det är inte roligt att vara ensam med 1–2 små barn som gråter hysteriskt medan katterna håller på att döda varandra och pissar överallt. (Hon springer undan och pissar samtidigt, så ofta är det kattpiss på golvet, köksstolarna, köksbordet, fönsterbrädan och upp på hennes hylla (som vi satte upp för att hon skulle känna sig tryggare.)) Jag måste skura golvet, spraya med Piss Off och duscha, schamponera och torka katterna så de inte luktar piss efter bråken. Det är inte roligt att vara ensam med ett sjukt barn (hon hostade så hon spydde står det i inlägget) och försöka trösta, bädda rent, byta pyjamas, söva om, och då höra hur kattbråket drar igång och veta vad som väntar. Har du själv provat att skura golv och schamponera en hysterisk siames med en sjuk, ledsen bebis på armen? Jag tror inte det, för det går inte. 

   Ja, jag sparkade till en katt då eftersom jag inte hade någon hand ledig, eftersom jag höll min ledsna och sjuka niomånadersbebis i famnen. Jag var tvungen att sära på dem på något sätt. Jag sparkade inte hårt utan föste snarare iväg dem för att få slut på bråket. Det inlägget är skrivet i affekt, i stundens hetta. 

   Jag vill, och tycker att jag borde, göra mig av med en katt, eftersom honan mår så psykiskt dåligt av att bo med honom, men jag har inte hjärta att ge bort honom till någon främling. Dessutom vill jag inte att han ska bo med barn eftersom han avsiktligt har rivit mitt barn flera gånger, eller andra djur eftersom han ger sig på både hundar och katter trots att de är fredliga. Jag känner inte så mycket glädje av mina djur nu, nej, men jag betraktar dem inte som "slit och släng". 

Varifrån du har fått att jag skaffar barn för att rädda förhållandet vet jag inte. Du får gärna utveckla detta. 

Pausar från jobbet

Oh lord. Jag sitter på jobbet men tar en liten paus nu. Jag jobbar alltid som bäst innan jag äter (tror att jag har maten som motivation) och efterlunchen blir jag lite dum i huvudet. Kreativiteten och innovationerna går upp i rök och jag kan bara göra dum i huvet-uppgifter som inte kräver så mycket av min hjärna, t.ex. kolla upp grejer, radera mejl, ändra signaturen, sortera in dokument i mappar, skriva i saker i kalendern. Sitter bara och dumglor på böckerna och ba: "Vafan höll jag på med?" Jag blir liksom lite för bekväm. Jag måste vara lite hungrig, kissnödig eller obekväm på något vis, för att hållas motiverad. 

Någon annan som blir dum i huvet efter lunch?

Annars regnar det här. Jag tycker att det är rätt skönt efter de senaste månadernas värmebölja. Min lägenhet håller 27–28 grader och jag är konstant kladdig. Kladd är mitt värsta. Jag sade till och med: "Jag hoppas det blir höst snart!" till min kille i vredesmod. Sedan gick jag och flickorna ut på en kvällsutflykt till 4H och då tog jag tillbaka mitt uttalande. Det är härligt med ljumma sommarkvällar. Men det är inte så härligt med dåligt ventilerade, stekheta lägenheter eller stark sol. En sommarstuga i Sverige vore inte så dumt. Gärna på pendlingsavstånd till stan. Mmmm ... Min höstlängtan är nog också en längtan efter återinförande av rutiner och tider. Nu är allt så löst och oorganiserat att jag får tuppjuck. Nu när Kajas förskolestart närmar sig blir jag istället sentimental à "det här är sista gången någonsin vi är lediga såhär" *tår i ögat* Ja, aldrig är man nöjd. 

Längtar inte.

Läs inte

Idag är en dålig dag. Skrikig bebis och jävlig snart tvååring, för att inte tala om skrikig och jävlig mor (ringar på vattnet). Rent lakan och kattmat på golvet. Jag har inte hunnit klä på mig ännu trots att jag gick upp för många timmar sedan. Dammsög för att skrämma Kaja lugn. Funkade i 1 minut. Har sår i tungan för att jag bitit så hårt. Ilon luktar gammal sur spya. Kall klumpig kattspya på golvet. Dessutom är jag tjock och ful. Håret, fejan, kläderna – ja allt faktiskt. Har fått en ny hemmorojd också. Glad påsk, anus.

Jag vill ju läsa 1Q84

Det går inte att sticka under stol med att jag tycker "lite synd om" mig själv för att min yngsta avkomma vägrar somna och mina bröstvårtor och min rygg gör ont. Jag vill alltså inte amma eller skumpa mer nu men jag hör hur hon knorrar uppmanande från sovrummet. Hoppas hon knorrar sig till sömns utan att avkomman d.ä. vaknar. Slut på gnäll.

En tvåtimmarsförlossning tack!

Nu har jag fått tid på förlossningen på torsdag. 08:00. Spännande värre. Jag hoppas att det går lika snabbt som för Lena och Lisa som kommenterat här.

"Alla" säger att det är en kille om den går över tiden. Jag är ju en tjej-tjej! Hur ska det här gå? Killnamn??? Hjälp.

Samt; varför sover jag inte? Är astrött, varm och har inte hört vad någon sagt på hela dagen pga grova lock för båda öronen ... Dessutom misslyckades jag med tvätten (missfärgade min systerdotters bodies och krympte min killes tröja) som någon sorts ungkarl.

Idag har jag även haft ett spännande samtal med försäkringskassan. De ska höja min föräldrapenning, eftersom jag har fått högre lön, men sänka min SGI eftersom jag jobbade 80 % i höstas. Fattar noll av deras regler men hoppas att jag inte blir sjuk.

Jag passade även på att kolla min skuld och mitt årsbesked på CSN:s hemsida. Om 21 år har jag betalat tillbaka mina dryga 300 000 kr till dem.

Nu ser jag med spänning fram emot vad dagen mer kan hålla i sitt göttiga sköte. Det lutar åt storstädning och snorfest.

Gngngngggg

Min syster kom och tog med Kaja ut på promenad. Älskar Min syster. Jag hade dessutom kanske strypt Kaja annars? Nu ska jag försöka klistra ihop en mugg hon haft sönder, gräva upp leksaker hon kastat i soporna och sedan plocka undan dockservisen i porslin tills hon fyller tre.

Min fantastiska morgon!

Låt mig delge er min fantastiska morgon! Det började med ett raseriutbrott för att hon var tvungen att ta av sig sin pyjamas. Den har Bamse på sig och är väldigt vacker förstås, men raseriutbrotten varje morgon är lite väl. Aja. Sen skulle jag gå in i vardagsrummet och då klev jag i en iskall slemmig kattspya. Hela foten blev helt äcklig och jag hoppade mot badrummet på ett ben. På grund av mon framtunghet höll jag på att ramla omkull, allt medan Kaja fortfarande skrek. Jag tvättar foten i handfatet och går in för att hämta rengöringssprayen och papper i köket. Där är det ännu fler spyor! Kanske tio stycken minispyor och en stor som har droppat ned från skänken. Jag får gå framåtböjd och torka upp spyorna för hand. Här börjar Kaja skrika igen, I PANIK! Jag vrålar något snällt tillbaka eftersom mitt tålamod inte är på topp efter spytorkning. Jag är dessutom trött och börjar bli hungrig. Jag hör sedan att det inte är gnällskrik utan något annat hon skriker över. Hon har panik över en kattleksak som ska föreställa en stor svart spindel som ligger under hennes stol så jag måste trösta henne och visa att spindeln inte är farlig. Får dåligt samvete för att jag blivit sur.

Ja, det var min morgon. Vad har ni gjort? Säker ätit brunch och haft tid att både duscha och ta på rena kläder, era as.

Tråkigt

Fy fan vad snorig jag är va. Bra timing att bli sjuk strax före BF. Igår hade jag dessutom lite skön feber och grät av trötthet. Dessutom var min kille på akuten med sin böld halva dagen. Min syrra fick komma och hjälpa till att lägga Kaja. Pia kan få vänta lite där i livmodern tills jag kan andas genom näsan t.ex.

Nu ska jag unna mig lite nässpray. Hej!

Sur

Kaja skriker nåt så in i för att hon är ultratrött efter utebliven dagssömn. Hon var hemma hos en kompis istället.

Jag grät på bussen hem för att en gubbe som satt bredvid mig hade händer som liknade pappas. Sedan, när jag väl hade börjat, fortsatta jag gråta för att gubben var så gammal och pappa inte blev det. Plus att bussar i sig är en känslig grej eftersom pappa var busschaufför.

Sen är det lite smutsigt och småäckligt hemma som det gärna blir när det blir tre katter och en ettåring och en kanin och två föräldrar bor i en trea och min tröja är pälsig och tvättkorgen är full och jag fryser och är trött och äcklad av allt.

Och lilla aset håller på att göra något som är ganska obekvämt. Antagligen lägger sig med röven nedåt för att fittas. Ska bli kul med kejsarsnitt i mellandagarna. Verkligen.

Trötthetsbloggen

Inatt fick jag sova i fem sköna timmar eftersom Kajas "lilla problem" kvarstår. Hon har inte bajsat alls idag, men varit väldigt lättkränkt och sur så vi får väl se vad natten har i sitt sköte. Var i alla fall så jävla trött imorse att jag dels ville dö, dels kom över en timme för sent till jobbet. Tur i oturen; var så trött att jag inte iddes skämmas/angsta. Kul det!

För övrigt är det tråkigt att vara gravid. Man är trött som en röv, har ont, har tråkigt men orkar inte göra något åt det. Alla borde få vara lediga de sista månaderna som ett tack från staten för att man odlar nya små medborgare medelst kroppen. Nej, istället får man längre pension för att man är barnledig. Nu ska jag somna i soffan utan att borsta tänderna verkar det som. Är sugen på en samarin först men tror ej vi har.

Spännande uppdatering! S på väg för att köpa samarin! Livet leker osv!

Osolidariskt

Imorse visste bitterheten inga gränser. Igår morse, när det inte var min sovmorgon, vaknade Kaja typ 8. Idag när jag skulle gå upp med henne vaknade hon strax efter sex. Det kändes som att hon gjorde det för att jävlas.

Snart ska jag åka till stallet, men har inte ridit på två veckor. Vi får se om jag kommer upp (och framförallt ned). Jag tror att jag red till v 34 med Kaja.

Asi es la vida injuste

Det är hemskt synd om mig idag. Jag har fått någon sorts musarm (ej för att jag runkat för mycket,vilket ju ändå hade varit värt) utan antagligen av kombon jobbar mycket vid tangentbord/mus och är svullen här och där på grund av graviditet. Det gör ont i handleden i alla fall.

Dessutom lyckades jag göra en paper cut mellan pekfingret och långfingret idag. Skönt, var det inte. Det svider nåt så inni nu.

Just nu vill jag mest sova men borde även sköta min hygien och packa matlåda. Suck. Så oöverstigligt mödosamt.

Stämningsbild.

Livet

Jag tycker alltid att det ska vara julafton när jag går upp tidigt och det är mörkt och ba "Mmm" förväntar mig julkalender och varm chokla'." Så är det bara en tråkig tisdag och man ska cykla till jobbet i regn och kyla. Hu.

Mkt intressant söndagsinlägg, KLICKA! LÄS!

Jag har städat allt utom vardagsrummet (en petitess, det är 'bara' ca  en tredjedel av lägenheten ...) och är så pass hungrig nu. Vi har ingen (god) mat hemma, jag är svettig och i trosor+sovlinne (bästa städoutfiten) och det regnar. Klockan 15:00 ska jag och Kaja åka mot babysimmet som börjar 16:00 (söndagsbusstider).

Jag blev sugen på Mariekex för att Bossa åt det på en bild. Ba' mmmm Mariekex. Inte ens gott. Det är som med snabbmakaroner och hönökaka – jag blir bara suger på det när jag är ashungrig.

Jag ska äta lite äcklig müsli utan fruktbitar och nötter nu. Typ havregryn och några cornflakes som smakar kartong och är kallt. Stackars. (Obs, tänk på att jag är gravid i v. 28 och då bör man få god mat, samt mycket!!!!!!)

Gnäll!

Jag är så himla trött nu. Jag kommer hem från jobbet, äter och typ klappar Kaja på huvudet och somnar. Det kan ej vara så kul att dela hushåll med mig nu. Igår t.ex. kom jag på att vi skulle frosta av frysen eftersom den inte gick att öppna. Gissa vem som fick göra det? Inte grisen som somnade på soffan halv nio i alla fall.

Aja, så frågar min chef om jag inte "kan göra en insats" och ta ett kvällspass till resten av terminen trots att jag tackat nej flera gånger tidigare (alternativt tycker att jag ska hitta en person som ska jobba.) Alltså. Hen vet ju inte hur trött jag är/att jag tycker att det är kul att träffa Kaja mer än 45 minuter i sträck, men. Det känns lite som ett hån på något sätt.

Min kille ba: "Sa du inte att du gör en insats redan?"

Försov mig imorse också

Skulle bara berätta att jag p.g.a. tredje trimestern och en förkylning som grabbat tag i Kajas snok är så himla trött. Om ni undrade varför jag inte bloggade eller så. Orkar knappt ens insta. Och jag har redan förbrukat dagens koffeinpott.

Livet.

Spännande nyheter:

Är hemma idag också. Snorar. Hostar lite. Ser fram emot att få 20:- i lön nästa månad på grund av något jävla virus. Kaja har också blivit sjuk men inte så himla mycket, tack och lov. Imorse sade hon 'prtta' (prutta*) ca 50 ggr. Jag skrattade efter varje såklart. Fantastiskt ord att lära sig.

*Det är lite oklart om det betyder prutta eller groddar men det är väl inte så noga tänker jag.

Vi har varit lite småsjuka här hemma. Jag fick ont i halsen i torsdags och nu har S det också, och Kaja har också blivit lite snorig och hängig. Jag har mindre ont i halsen idag men är lite snorig istället.

Igår var vi i stallet trots krämpor och Kaja fick såklart rida med mig. Vi travade till och med, eftersom Wickie är världens snällaste häst. Det gick jättebra! Kaja märkte nog inte ens att vi bytte gångart. Pappan fick rida lite också, och då fick Kaja ett sammanbrott så jag fick hålla koll på skrikande barn som försökte åla sig ur vagnen, häst och trafiken. Haha, det gick bra men Kaja skrek i typ en halv kilometer och låg som en makaron i vagnen.

Idag skulle vi simma igen eftersom Kaja var sjuk från babysimmet några gånger förra terminen men eftersom vi alla var lite krassliga så avbokade vi. Det är inte kul om hon bara skriker och tycker att det är jobbigt. Det tar ganska mycket på krafterna att simma runt för en liten.

Fast nu springer Kaja omkring med tvätt och är hur pigg som helst, såklart. Jag känner mig dock helt tjock i hela huvudet. Vi kanske går ut och gungar lite så hon har gjort något roligt idag i alla fall!