Överraskningsmens

Har precis fått mens. :) Jag var inte uppmärksam i mensappen. Kul jul. Då förstår jag även varför jag började gråta när ponnyn Polly i Kajas Min Häst-tidning vann popularitetstävlingen ...

Sista aprilvädret och att vara en tjej

Det är valborg och det faller ett vidrigt snöblandat regn. 

Jag var hos mamma med familj och kompisar på dagen efter en asgod brunch hos min syster. Sedan gick vi, och mina kompisar av hankön (se bild) skulle gå och hämta en väska eller något, och min kompis (av honkön) och jag gick och tog en öl. På gatan utanför baren kommer en person (av hankön) fram och börjar prata men går sedan. På baren som vi sätter oss på, som ligger 50 m från mamma, kommer det inom fem minuter tre personer (av hankön) och sätter sig och försöker inleda en konversation ca 100 ggr. På väg från baren mot bussen (ca 50 m bort) kommer ytterligare en person (av hankön) fram när min kompis stannar och röker. Han börjar fråga oss tusen saker, bland annat om vi är lesbiska, och börjar sedan röra min kompis. Jag blir lite irri och börjar gå och han går efter och är lite upprörd. Personer av hankön alltså. Sådana stämningssänkare. 

Fast på vägen hem räddade jag en sorgligt stockholmare (av hankön) utan mobilbatteri och tog en taxi som först lämnade honom (och då betalade han) och sedan fick jag åka hem gratis, hehe. Bara någon minut men ändå snällt av taxichauffören (av hankön)! 

Är ändå besviken på random personer av hankön och vädret. Undermåligt presterat. 

Jag tröttnar iblan på Underbara Clara av diverse anledningar, men egentligen gillar jag ju henne. Det här tycker jag var huvudet på spiken!

Jo, jag tycker att kvinnor ska tjäna lite minde [sic] än män för samma utfört arbete. Jo, jag tycker att det ska vara lite svårare att få ett jobb om man heter Muhammed. Inte mycket svårare, men en aning svårare. Jo, jag tycker att det är bra att manliga förskolepedagoger blir lite misstänkliggjorda sådär i allmänhet på jobbet. Jo, jag tycker nog ändå att en liten gnutta skuld ska ligga på den kvinna som våldtas, för hur hon valt att klä sig. Jo, jag tycker ändå att det är rätt så bra att barn till arbetslösa föräldrar inte riktigt har råd med vinterkläder. De ska inte frysa ihjäl, men det är rimligt att de fryser. Det får ju inte bli för jämställt!

Läs hela inlägget Jämställdheten som gick för långt här.

Önskerubrik: Rättvisa hemma

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men en av de första sakerna som jag tänker på är föräldraledighet. Med Kaja var vi hemma lika länge. Jag började jobba lite i januari när Kaja var 7.5 månad, sedan ökade jag på och jobbade mer och mer under våren 2012, och jobbade 80 % tills Ilon föddes. Jag tror att jag har tagit ut några fler dagar än min kille för Kaja, eftersom julen kom och det blev knäppt att börja dra igång något när terminen nästan var slut.

Med Ilon började jag jobba lite hemifrån redan när hon var 4 månader. Det var psykiskt jobbigt att börja så tidigt. Jag var inte riktigt redo att lämna henne så länge. Det konstiga var att det snarare var avstånd, än att vara borta lång tid, som var det jobbiga. När jag jobbade hemma kunde jag sitta i fem timmar utan henne, men ju längre ifrån jag var desto kortare tid kändes bekväm. Nu är Ilon hemma med sin pappa tills hon börjar på förskolan i augusti. Vi kommer att ta ut lika många dagar med Ilon. 

Det obetalda arbetet i hemmet tror jag också att vi har rätt bra fördelning. Det blir ju så att den som är hemma med barn får göra lite mer, men eftersom vi varit hemma lika mycket så blir det rättvist i längden. Nu gör min kille det mesta av städning, tvätt och matlagning. Det är nog så att min kille går ut med soporna oftare än jag eftersom jag hatar att gå ut med soporna, och jag har lite lägre smutströskel än han så jag börjar dammsuga oftare. Han dammar saker, vilket jag nästan aldrig gör, men jag städar toan oftare. Jag har inte mätt, men oftast gör vi saker samtidigt. Om jag städar undan efter middagen så börjar han förbereda barnen för sängen. Om han dammsuger, är jag ute med barnen. Vi delar upp det helt enkelt, så vi gör tidsmässigt lika mycket men vi kan välja vilken syssla vi är mest sugna på. Jag tycker att det känns rättvist.

Nätterna, nätterna. När Ilon mår okej så sover hon några timmar i sin egen säng, men vill komma upp på natten och amma och sova med mig. Det fungerar oftast bra, men ibland inte. Då somnar hon inte om och så försöker jag med andra bröstet. Det brukar sluta med att Ilon slår mig och jag blir arg, vänder mig om, hon börjar skrika, min kille väcks, han blir arg, någon av oss gör något med Ilon så att hon somnar. Ibland turas vi om, om det tar lång tid. På sistone har han tagit Ilon i babysittern och sovit i vardagsrummet med henne. Om vi skriker åt varandra är det oftast på nätterna. Det är inte roligt med nattsuddande barn, men det visste ni väl redan. Jag tror att det viktigaste är att bestämma hur en ska göra. Det har inte vi gjort så vi skriker i sömndrucken affekt. Rekommenderas inte!

Jag försöker komma på något som inte känns jämställt/rättvist och kommer på två saker.
   Det första är egentligen överspelat, men när jag var gravid/heltidsamma var jag av förklarliga skäl mest hemma. När jag var gravid med Kaja bodde vi inte ihop ännu. Under de här perioderna har jag känt mig väldigt ensam. Han har kunnat sticka ut på saker och jag har inte orkat/velat/kunnat. Jag har velat ha sällskap, men tänkt att jag skulle vara en bitch om jag sagt att han inte fick gå ut på något roligt en kväll bara för att jag inte orkade/ville/kunde. Som gravid brukade jag ändå somna i soffan ca 20:30 – inte så roligt sällskap. Jag önskar dock att jag kanske hade sagt att det kändes deppigt att sitta ensam själv så många kvällar som det ändå blev (han jobbade kväll när Kaja var ofödd och spädbarnstiden). Det är ju så att mamman har en lite annan sits under graviditet, förlossning och amning än pappan.
   Det andra är, att det alltid är jag som har koll. Jag vet vilka bilbarnstolar som är plustestade, vilken klädstorlek barnen kommer att ha i sommar, vilka deras fyra sista siffror är, var PKU-test är, vilka faktorer som spelar in vid PSD, vilken vagn som är bäst, när vi ska till BVC nästa gång et.c. Jag köper blommor till förskolepersonalen (även de i köket, Jonna!), jag jobbar på barnklädesloppis och går med i barnvagnsgrupp på Facebook för att kunna hitta den bästa vagnen.
   Jag vet och gör allt det eftersom jag är ett kontrollfreak som måste göra/veta allt själv för att inte få panik, men det är också en börda att inte kunna släppa kontrollen och lita på den andra föräldern och dela på ansvaret. Det är lite dubbelt – jag kanske inte släpper på kontrollen så att han kan ta den heller. Det kan även bero på att han är rätt bra på att skjuta upp saker, hehe ...

Ja, det var det. Har jag missat något ni undrar?

Rubrik önskad av Helena. 

Jag är en flicka! Jag är inte gullig!

Maria har bloggat om det alltid så kontroversiella ämnet barns kläder här.

Jag har, liksom Maria, försökt erbjuda Kaja allt från traktortröjor till rosa strumpbyxor med hästar för att ge alla möjligheter o.s.v. men de senaste veckorna har hon BARA velat ha klänning och strumpbyxor. Det har varit utbrott utav guds nåde om vi erbjudit något så alldagligt som jeans. Jag har försökt lura henne att t-shirt också är klänning och att tajts är strumpbyxor, och det funkar ibland om t-shirten är lång. Men hon är rätt besatt av "kattklänningen", "pepparkaksklänningen" och "pippiklänningen".

Här i rosa häststrumpbyxor och hundklänning.

Dessutom pratar hon om att hon är en flicka hela tiden. Jag tror att det beror på en j*vla mamma på föris. Hon skrik-frågade "Är det en flicka eller pojke??" Första gången låtsades jag inte höra och svarade inte. Andra gången gick det inte att ignorera så jag fick pressa ur mig ett "en flicka". Kaja hade den här overallen på sig:

Manhaftigt. 

Hon har en rosa och orange overall också, som vi växlar mellan när en blir för lerig. Ehuru har Kaja blivit besatt av ordet flicka sedan incidenten ovan. Om jag påstår att hon är ett barn skriker hon "Jag är en flicka!!!!!!!" Men sen sade hon "... och mamma är en flicka, och pappa är en flicka ..." Jag tror att hon tror att flicka=människa. Hon hävdar också att hon är vuxen, så att eh ... Jag har inte introducerat begreppet pojke ännu, eller sagt att pappa inte är en flicka, för det kommer hon nog bli varse i alla fall, utan mest frågat vem som är flicka. Katterna är inte flickor, de är katter. Ilon är bebis, men senast fick hon vara flicka också.

En annan rolig fråga som jag har ställt ända sedan Kaja var bebis är "Hur kan man vara så jävla gullig?" Jag har en liten sång till och det har liksom levt kvar. I alla fall, när jag frågar Kaja det så vrålar hon: JAG ÄR INTE GULLIG HELLER!!!!!" Det tycker jag är kul.

Hur kan man vara så jävla gullig?

Det här blev ju lite spretigt, men summan av kardemumman är väl att jag gör mitt bästa att erbjuda henne alla möjliga saker att ha på sig, och möjligheter. Jag har själv strumpbyxor och klänning jämnt eftersom det är så bekvämt, så jag kan ju förstå att hon fastnat för det. Just nu tror jag att hon inte lägger så mycket värde bakom klänningsbärandet, eller ordet flicka utan har sin egen definition, vilket är fint. Jag tror att jag just nu reagerar mer på klänningsbärandet och flickbesattheten. Hon själv fattar liksom inte riktigt vad det är och tycker att det kvittar om det skulle vara en brun klänning med fotbollar eller en rosa med hjärtan (typ). Jag tror/hoppas att det är en fas och att hon snart har på sig byxor igen, om inte annat för att vi måste tvätta hennes klänningar hela tiden ...